Tonårens helvete

Jag sitter försjunken i boken på bussen från min stadsdel in till stan, skall byta buss. Går av, och är fortfarande så försjunken att jag inte hittar rätt hållplats för att ta bussen ut till universitetet. Efter ett tag är jag på rätt väg, men missar bussen precis, får sitta ner och vänta, läser ut boken. På nästa buss är jag så pass tagen att jag missar min hållplats och får åka med och gå en bit från hållplatsen efter.
Åsa Grennvall skildrar som ingen annan tonårens helvete. Den ångest som trygga-små-städer-ditt-man-flyttar-för-att-ge-sina-barn-en-lugn-och-trygg-uppväxt-städer ger (varje gång jag hör någon yttra den meningen så vill jag helst resolut skjuta människan på stuts).

Åsa Grennvall berättar om hur det är att växa upp och känna sig ensam, oälskad och osedd, allt i svartvita seriebilder. Vad finns det mer att skriva?
Att jag precis som Åsa Grennvall också är en cynisk romantiker kanske jag inte behöver nämna, att en cynisk romantiker är en person som anser romantiken vara död i dagens samhälle, föraktar kärleksfulla par (ni vet de där som går och hånglar öppet på stan bara för att manifestera sin egen lycka och göra alla andra avundsjuka) och har en cynisk och misantropisk syn på världen borde jag inte behöva förklara. Jag är faktiskt lycklig för Åsa Grennvall, som nu gift sig och skaffat barn. En cynisk romantiker är inte emot äktenskapet, bara synen på äktenskap som självändamål som finns i dag.

Vi har tidigare kunnat följa Åsas genom hennes liv, från uppväxten, genom gymnasieångest (mycket ångest blir det), hennes destruktiva förhållanden och nu är vi här. Fiktionen har hunnit ikapp verkligheten. Det är starkt mycket starkt,
Åsa är mycket självutlämnande och skriver om sina egna misstag, hur hon började hata kärlek, ge sig in i en destruktiv spiral av lösa förbindelser och till att sluta av med hamnar i kärlekens trygga famn.
Att läsa Åsa Grennvall är en fröjd, går fort och gör en så betagen att man med lätthet missar var man skall kliva av bussen.