Poeter och konstnärer har fått mandat att ställa sig själva och den värld vi lever i lite vid sidan om de vanliga föreställningarna. Rucka på det invanda, vrida och vända. Det är nödvändigtvis inte träden som fäller skuggor. Tänk om det är skuggorna som samlar sig under trädkronorna? Och är handen som hålls upp mot himlen min, eller utgör dess form konturerna av ytterligare ett moln? I diktsamlingen Det enda främmande låter Johanna Ekström förstå att det är hon, och därmed alla oss andra, som är det främmande som omgivningen förhåller sig till. Poeten återkommer till hål och håligheter genom vilka vi blir intagna och av den anledningen närvarande. Det är inte individen som så att säga penetrerar; människan själv penetreras och tilldelas existens. Att skildra och att försöka få klarhet i individens utsatthet är knappast något nytt i litteraturen. Vad som gör Ekströms bilder obehagliga har med dikternas attityd att skaffa. Diktjaget, och jag förmodar av den anledningen allas vårt jag, placeras liksom i något språkfilosofiskt laboratorium där även erotiken betraktas utan möjlighet för känslorna att hantera vad smärtan orsakar. Vad spelar det då för roll om en versrad från en gammal slagdänga blandas in i håligheterna? Något förbarmande är knappast att vänta i en sådan situation. Människors utsatthet och längtan efter att beröra och beröras möter vanligtvis i banala texter. Ekström känner individens predikament men väljer att skriva estetiskt avancerat. Men någonstans tangerar också schlagertexten och det postmodernistiska språkspelet varandra. Sinnligheten, vad som kan ge närvaro i en uppbruten tillvaro, behöver således en röst. Var är sådana ord som skapar närvaro och identitet att finna? Det känns knappast förtroendeingivande att inse att den omgivning som intar den moderna människan är hennes egen spegelbild.
