”Va ä dä där? Ja vill ha lite ja mä!” När vi småungar på 50-talet hörde någon säga så, visste vi att den som sa det var ”från lannet”. Ett barn uppvuxet i Västervik hade uttalat ”är” som ”e”, ”det” som ”de” och ”med” som ”me”. Nu spelade det inte någon större roll för oss om någon var från ”stan” eller ”lannet”. Det viktiga var om det var en bra kompis som gärna hängde med på lekar och bus.
Tjustmålet är inte helt enhetligt, utan det finns vissa skillnader. Framför allt finns det en del i uttalet som skiljer språket i Västervik från det på landsbygden och mindre orter. De olika uttalen av orden ”är”, ”med” och ”det” är ett exempel. Men uttalsskillnaderna går längre än bara till enskilda ord. Om den som talade extra lantligt sa man ibland att den ”prate brätt”, alltså med ”ä” istället för ”e” i ”brett”. Den som sa så härmade en tydlig uttalsskillnad stad–land i Tjust. Det korta, öppna ä-ljudet i ord som ”vett”, ”säng” osv. som är typiskt för landet och småorterna, uttalas som ett e-ljud i Västervik. Lägg märke till att stavningen med e eller ä inte spelar någon roll för uttalet. ”Vett” och ”vätt” (av ”väta”) låter likadant, ”vätt” på landet och ”vett” i stan.
Överhuvudtaget är det många vokalljud (som exempelvis ”ä”/”e”) som skiljer land från stad. Mycket märkbar är skillnaden i de långa ö-ljuden. På landet är de inte alls så öppna som i stan. Västerviksborna säger ”öl” med underkäken sänkt, det vill säga med munhålan rätt öppen. Den som inte tror mig kan säga ”ööööö” med munnen rejält öppen. Det bör låta ungefär som ett Västerviks-ö, och om du håller ut på ”öööö” och samtidigt långsamt stänger munnen, så märker du att ö-et så småningom låter annorlunda, ungefär som ”landsbygds-ö”.
Nu kan man undra varför uttalet just i Västervik och inte i Gamleby, Överum eller Ankarsrum utmärker sig tydligt gentemot andra trakter i Tjust. En orsak är utan tvekan urbaniseringen, det vill säga tendensen att städerna växt på landsbygdens bekostnad. Inflyttningen till Västervik var kraftig under de decennier då den dialekt som var utbredd på 50-talet uppstod (troligen slutet av 1800-talet och början av 1900-talet). De som kom till staden blandades med dem som bodde där, och själva kom de från olika håll, även om de flesta antagligen kom från övriga Tjust. Inflyttarna hade alltså med sig olika dialekter, som användes i det dagliga livet och påverkade varandra. I en situation med dialektblandning brukar det hända saker med språket, och en förändrad dialekt uppstår. Men man kan förstås undra varför de nya västerviksborna (eller kanske snarare deras barn) inte bara tog över den dialekt som redan fanns. Möjliga svar på det får jag kanske tillfälle att ta upp i en annan krönika.