Tillit till sin röst

Solveig Ström är en av många amatörpoeter i landet som när en dröm om att få sina dikter publicerade. Somliga når målet och till dem hör Solveig Ström. Hon har samlat dikter skrivna under åren i en samlingen Klara som istungors vatten. Författaren är medveten om svårigheterna i samband med att som amatör publicera dikter. Hur lätt är det inte att marginaliseras? Men hon litar på sin röst, och mer än att utgå från att allt vad lyrik heter som ges ut på de etablerade förlagen är god poesi, och vad som publiceras i egen regi är lappri, bör en seriös läsare närma sig texterna fördomsfritt. Alltså! Vad och hur skriver Ström?
Din röst har fångat mig
famnar mig in i dig
böljar i mjuka rytmer
som en sommars milda viskning
bottnar varsamt i en fåra
av kvarglömd tröst

En sådan dikt som den citerade, kärlekslyrik, äger alltid ett värde. Allmänmänskligt, personligt, ömsint formulerade rader som samtidigt markerar en vrede som hävdar individens integritet, sådan poesi står inte och faller med stilgrepp eller trender. Dessvärre är det vanligt bland debutanter, inte endast de som vill i kraft av sig själva, utan också förlagda av de stora förlagen, att referenserna från andra författare tynger den egna diktionen. Skuggan från förebilderna sliter sönder den egna dikten och kvar lämnas spretiga dikter som varken är förebildens eller epigonens. Nåja, så allvarligt är det kanske inte i Ströms fall, men tendensen finns. Bäst är hennes dikter när kärleken bär orden; den kärlekens längtan som de flesta människor när, men också den sorg som följer i spåren.

Den Gud som tilltalas i dikterna får ofta frågan var han befinner sig, vad som är meningen med vad som sker och andra naturliga frågor när en människa blickar ut över historien och vad som utspelas i världen. "Vi förundras / över den kosmiska kraften / den sammanhållande / mellan materiens kvarkar / Vi utforskar himmelssfären / söker går vilse söker bortom / nebulosornas töcken / det innersta ljuset / det sedan länge förvista"
Också när det kommer till de religiöst färgade dikterna önskar jag att retoriken skruvas ner något litet. När så sker är det utmärkt fina dikter Ström skriver och jag är övertygad om att många läsare finner glädje och tröst i att läsa dem.