Människor mitt i livet ska inte försvinna. Ändå gör de det. Människor mitt i livet får inte sluta finnas. Ändå finns de plötsligt inte mer.
Och den omedelbara, intensiva känslan av tomhet drabbar oss helt oförberedda. Det är som om vi alla står nakna inför sorgen. Hudlösa. Försvarslösa. Det finns ingenting att gripa efter. Hur sörjer man en kollega? Någon man kände bara lite grann? Jag vet inte hur man gör.
Mika, den här krönikan är till dig. Jag önskar att jag inte behövde skriva den. Det har gått över en månad och jag har fortfarande inte förstått. Måste ständigt påminna mig. Ständigt försöka få hjärnan att förstå.
Jag tycker om språket, orden. Meningarna de kan bilda. Vad de kan säga. Betyda.
Trots det tar orden slut ibland. Eller liksom fastnar i halsen på väg upp ur strupen. Stockar sig. Eller vattnas ur och betyder plötsligt ingenting.
Som när någon försvinner för gott. Det är omöjligt att uttrycka förlusten. Orden blir fåniga. Klämkäcka, otillräckliga, veka. Det finns så många ord, men inga uttrycker tillräckligt starkt det vi känner.
Kan inte fånga hela det stora, ofattbara. Orden blir en klen tröst när vakuumet sprider sig, och lägger sig som en tjock, tät dimma över allt.
Vår egen dödlighet och livets nyckfulla oberäknelighet framträder plötsligt glasklart, alltför tydligt.
Tillvaron liksom kantrar. Allt är förgängligt.
Och känslan skiftar färg, men den bleknar inte.
Och jag tänker på de som drabbats värst. Sambo, dotter.
Och trots att något ekar ihåligt i bröstet tänker jag att det är tur att den finns, den där skavande, brännande känslan. För någonstans däri finns också du.
Även korta möten lämnar avtryck. Även hastiga samtal fastnar. Vi strör smulor av oss själva på vägen. Din röst ekar fortfarande genom korridorerna, ditt skratt i bilen när vi skämtar om något på väg till jobb.
Vissa ord etsar sig kvar. Lustiga kommentarer, skämt, vänligheter. Som när jag fick dina mackor där det inte fanns någon matsäck att köpa.
Den här krönikan är till dig Mika. För våra samtal under uppdragen. För dina goda råd. För din livsenergi. För din glödande passion för yrket. För framtidstron och drömmarna och skratten. Och för en macka ute på landsbygden. Det enklaste vardagliga som speglar det stora.
Tack.
Fotnot: Mika Ojanen jobbade som fotograf och redigerare på Sveriges Television. Han gick bort den 1 mars, bara 40 år gammal.