Tikkanens kärlekssaga i ny dräkt

För en månad sedan skulle Henrik Tikkanen fyllt 80 år. Men han gick bort redan för tjugo år sedan, den 19 maj 1984.
Nu har Märta Tikkanen skrivit en ny bok om sin make och deras liv tillsammans, med titeln Två, och som kommit ut strax efter hans årsdag.
Deras gemensamma liv slutar inte att fascinera oss läsare. Under sitt äktenskap skrev de båda flera böcker om sig själva och varandra. De mest kända är Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och Henrik Tikkanens adressböcker. Den nya boken är både en variant på kärlekssagan och en ny berättelse, skriven efter de tjugo år som gått sedan döden skiljde dem åt.

Märta Tikkanen avslutar boken med orden: ?Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.? Det är ord som kan stå för hela den här berättelsen, där hon både beskriver de svarta stunderna och ständiga svårigheter och problem, såväl som lyckan och den briljant skicklige och älskansvärde konstnär hennes man var.
Precis som de tidigare böckerna är också denna självutlämnande in på bara själen. Hon berättar, osentimentalt men med tydligt känsloengagemang, om ett i många stycken destruktivt leverne.
Hon gör det med både distans och inlevelse, och säkert på ett sätt som inte var möjligt under tiden han levde.

Det som är svårt att förstå som utomstående är hur Märta Tikkanen själv klarat ut sitt liv så som det beskrivs här. Hon bar obeskrivliga bördor på sina axlar med fyra barn varav en dotter med MBD, en alkoholiserad man, heltidsjobb, romanskrivande, tv-framträdanden, författarträffar, resor, korrespondens& Inte får hon någon hjälp i hushållet av maken, som växt upp i övre medelklassen och med tjänstefolk.
I Århundradets kärlekssaga skrev hon ?ge mig inte rosor, diska i stället?, vilket är lättbegripligt när jag läser hennes beskrivning av sitt familjeliv. Hur orkade hon?
Som så många andra kvinnor som skriver fick hon stjäla sig till skrivstunderna. Men när maken skrivit, på tid han givetvis tog sig rätt till mitt i vardagsbestyren, måste hon vara bollplank och kärleksfull kritiker, låta hans gå före sitt.

Så var det. Och det kunde vi läsa om redan på 70-talet. Men först nu blir hela bilden synlig, en bild av ett ojämlikt och svårbemästrat kärleksförhållande mellan två starka människor, men starka på så olika sätt.
Att använda sitt eget liv i sitt författande är förstås vanligt i litteraturen, fast det både förnekas ibland och är omskrivet så att vi utomstående inte ska förstå att det är så. Men för både Märta och Henrik Tikkanen var det en självklarhet, som de inte förnekade och som de ansåg sig ha rätt till som författare, även om Märta var den som handskades mest varsamt med familjehistorien.
Den här gången har vi bara hustruns version. För att få makens måste vi gå tillbaka till hans egna böcker, och kanske skulle de få en annan betydelse i ljuset av den nya boken.

För oss som läste Tikkanen på 70-talet, och kanske även lyssnade på dem, är boken ytterligare en pusselbit. (Märta Tikkanen nämner till exempel i boken den föreläsningsturné de gjorde i Kalmar län på våren 1978, den enda de genomförde tillsammans och som gav mig ett oförglömligt möte).
Det känns så välbekant och nära, hela den berättelse vi nu serveras, med en otalig räcka detaljer från ett äktenskap som var i rampljuset under 70-talet, så avklätt och välkänt, att man skulle kunna tro att det inte finns mer att göra litteratur av härifrån. Men det gör Märta Tikkanen. Än en gång har hon ställt ut sitt livs kärlek i offentligheten.