Jag har så väldigt svårt att förstå hur man kan leva ett liv utan musik, hur man kan höra en melodi eller läsa en låttext utan att känna någonting. Att säga att man inte kan leva utan musik är en sån himla klyscha men för mig är det sant. Faktum är att jag kan dela in hela mitt liv i musikepoker.
När jag var liten älskade jag Carola. Jag hade hennes Främling på kassettband och varenda gång det var småstjärnorna i skolan i Blackstad stod jag där och mimade till Tommy tycker om mig eller Mickey. Jag skickade in mig själv till det riktiga Småstjärnorna på tv med en inspelning som pappa filmade, där jag mimade och dansade till Fångad av en stormvind, men jag kom aldrig med. Drygt tio år senare fick jag dock revansch när jag gjorde succé med samma låt på esteternas krogshow på Slottsholmen.
När jag var tio år kom Spice Girls in i mitt liv. Vi var fem tjejer i vår klass som uppträdde som dem och jag var alltid Melanie Brown, hon som kallades Scary Spice. Mamma gjorde inbakade flätor i håret på mig så att jag skulle få lika stort och lockigt hår som henne och jag samlade på klubbor, kort och klistermärken med bandet. Jag målade till och med dit hennes tatuering bredvid naveln på min egen mage. I maj 1998 åkte vi till Globen och såg Spice Girls live. Kort senare hoppade Geri Halliwell av och jag och min bästis Johanna grät i flera dagar.
I högstadiet blev jag politisk och arg och jag köpte skivor med Ebba Grön. I samma veva upptäckte jag min mammas vinylspelare och började lyssna på progg. Hoola Bandoola Band och Mixed Media och Röda Bönor. I helgerna var jag i Ankarsrum och drack sprit, dansade till DJ Aligator och hånglade till Gyllene Tider.
Jag började på gymnasiet och flyttade in i ett eget litet gårdshus i Västervik. Där spelade jag Marit Bergman, Simon & Garfunkel och Marilyn Manson. Jag var olyckligt kär till Kentlåten Utan dina andetag och jag drack folköl till band som Skitsystem och The Kristet Utseende.
Mitt liv har liksom ett soundtrack. Jag minns att vi lyssnade på Sånger Om Kvinnor när vi tryckte feministiska tröjor i mitt första gårdshus. Jag minns vilken låt Nine Inch Nails spelade på Hultsfredsfestivalen när jag dansade nästan naken i regnet. Jag minns att det var under Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar som jag på Peace&love i Borlänge insåg hur mycket jag tyckte om Jonatan, mitt livs största kärlek.
Förresten. Jag har faktiskt redan bestämt vilken låt som ska spelas på min begravning. Nog för att jag kanske hinner ändra mig om den saken och nog för att vi håller tummarna för att den dagen ska dröja, men den nuvarande planen är "There’s a light that never goes out" av The Smiths. Sista spåret på mitt soundtrack kommer därmed bli en av de vackraste texterna jag vet:
And if a double-decker bus crashes into us, to die by your side is such a heavenly way to die. And if a ten ton truck kills the both of us, to die by your side, well the pleasure, the privilege is mine. There is a light that never goes out.