Så vansinnigt egensinniga. Så charmiga. Ludde och Valle. Så hette taxarna som jag växte upp med. Ludde var den strävhåriga dvärgtaxen med storhetsvansinne. Duktig på att jaga, utställningschampion och eftertraktad på avelsmarknaden. Valle var motsatsen. Undergiven, saxbett och med krokig svans. Valle, som egentligen hette Valentin, var den snälle som inte protesterade när man satte på honom barnkläder, mössor och pärlhalsband. Ludde, född Melker, var mer noga med utseendet och framförallt rangordningen.Och tio gånger så envis som Valle. Tog man inte på Ludde kopplet först eller om gäster inte hälsade på honom före Valle blev han uppenbart stött, riktigt gubbsur. Ludde var den som rymde och var borta i en vecka. Var vi inte hemma i samma sekund som han kom hem rymde han ut i Odensviskogen igen. Ludde var med största säkerhet den som tog initiativet till att jaga ungdjur på landet. Dånet från de rusande djuren på grusvägen, genom skogen, mot vår sommarstuga är oförglömligt. En annan gång jagade de grävling under uthuset. Dammet från den röda jorden stod som rökmoln runt huset. Pappa kom flera timmar försent till jobbet den dagen.I dag lever jag tråkigt nog utan tax i familjen, dock inte hundlös. Har en 14-årig Jack Russel som jag kallar farbror korv, men det är en annan historia. Mitt liv är som tur är inte taxlöst. Inte så långt ifrån mig, på andra sidan skogen, bor det en liten taxdam. Hon heter Elsa och har mycket speciella krav på livet. När husse och matte har varit och handlat förväntar hon sig ett grisöra. Undantagslöst. Inget grisöra - inte bra. Därför finns det alltid ett hemligt förråd med grisöron i köksskåpet. Om husse, matte, eller kanske något handlande barn i familjen, av misstag glömt att köpa grisöra så finns där en säkerhetslina. Då kan de gå till det hemliga grisöronförrådet och i smyg stoppa ner ett öra i Kvantumpåsen. Men grisöron är inte bara till glädje, de kan leda till tårar för en liten tax också. En gång när Elsa inte var så sugen på sitt grisöra bestämde hon sig för att gömma det till senare. Så hon grävde ner det. Hon hittade ett bra ställe, i lättgrävd sand. Där pappan i familjen höll på att lägga plattor. Där stod Elsa och gnydde och gnällde. Men känner jag familjen rätt fick Elsa ett kompensationsöra så fort man insett orsaken till hennes gråt. Innan Elsa gjorde entré i den här familjen hade de en annan tax. Den blinde Jappe. Han fungerade riktigt bra trots att han inte kunde se något alls. Men ibland gick det lite snett. Som den där dagen på speedwaybanan då Jappe blev lämnad i bilen. Någon kom fram till husse och matte och sa att tutan i någon bil på parkeringen hade hängt sig. Mycket riktigt. Det tutade en jämn signal från Toyota-bussen. Och inne i den stod Jappe med tassarna på tutan. För en tid sedan träffade jag en tax när jag gjorde en intervju hemma hos en familj. Självklart skulle jag ner på knä och hälsa på Nisse. Självklart fick jag jaga honom och min penna genom hela huset. Och självklart kom han undan med hysset. För så är det med taxar, de har en charm som står över all jävelskap en hund kan hitta på.
