Tati åter på svenska biodukar

Det har tagit tio år av rättsliga strider, men nu är det fritt fram att visa Jacques Tatis filmer på svenska biografer igen. I sommar visas fyra av den franske mästerregissörens verk. Dessutom ges en dvd-box ut.
Jacques Tati var inte en produktiv filmskapare. Han gjorde bara fem långfilmer under sin karriär, som varade i över 25 år. Som 40-åring debuterade han 1948 som långfilmsregissör efter att ha verkat som skådespelare först på varietéteatrar i 1930-talets Paris och sedan i egengjorda kortfilmer under 1940-talet.
"Fest i byn" blev en omedelbar framgång hos såväl publik som kritiker. Regissörskollegan Jean-Luc Godard var så imponerad att han kallade "Fest i byn" för den franska neo-realismens startpunkt.
Svenskarna fick upp ögonen för Tati i och med hans andra film "Semestersabotören" från 1953, som också är den första som får nypremiär på bio. Här gör förebilden till såväl kommissarie Clouseau som mister Bean entré monsieur Hulot.
Hulot, som spelas av Jacques Tati själv, är en enkel man i trenchcoat som inte riktigt passar in någonstans i tillvaron. I "Semestersabotören" gör han livet surt för de andra gästerna på ett hotell vid badorten Saint-Marc-sur-Mer, inte med vilje utan för att han är så klantig.
Hulot återkom i ytterligare tre filmer "Min onkel", "Playtime" och "Trafic". Den största succén kom med "Min onkel", där monsieur Hulot bor i Paris och sysselsätter sig med att umgås med sin systerson. När barnets far oroas över Hulots dåliga inflytande över sonen ger han Hulot jobb i sin fabrik, så att han ska få något annat att göra.
Det är ett drag han ska få ångra bittert, då Hulot har en förmåga att förstöra allt som sätts i händerna på honom. Och det inbegriper så stora saker som fabriker...
"Min onkel" fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film 1958.
En anledning till att monsieur Hulot inte passar in i tillvaron är hans svårighet att acceptera det moderna samhället och dess teknologi. Detta märks i alla Hulotfilmer, men i synnerhet i "Playtime". Den senare höll på att bli Tatis undergång. Inspelningen tog tre år och kostnaden blev över tio miljoner franc, en då mycket hög kostnad.
För att få allt rätt byggdes en kulisstad utanför Paris som döptes till "Tativille", där den franska huvudstaden byggdes upp som en kall och genomteknokratisk monsterstad fylld av skyskrapor och kontorskomplex. För att fånga allt på film valde Tati att spela in den med 70-millimetersfilm, vilket drog upp kostnaden ytterligare. Tati satsade sina egna pengar för att få filmen som han ville, och 1967 hade den slutligen premiär.
Men "Playtime" gjorde storfiasko. Humorn i filmen var inte lika direkt som tidigare, något som inte uppskattades av vare sig publik eller kritiker. När Tati gjorde "Playtime" försökte han göra något som biobesökarna inte väntat sig, berättade han i en intervju som citeras i filmens pressmaterial:
- Publiken har alltid satt artister i fack och de säger saker som: "Nu kommer den där rolige killen. Han kommer att få oss att skratta." Men i "Playtime" är det tvärtom, det är mer som en inbjudan. Titta dig runtomkring och du kommer att upptäcka att det hela tiden sker roliga saker. "Playtime" är en film för ögat.
Efter bakslaget fick Tati problem när han ville filma igen, han saknade helt enkelt pengar. Hans sista film "Trafic" från 1971 blev en lågbudgetproduktion, där Hulot tar sig från Paris till Amsterdam för att visa upp en egendesignad campingbil på en mässa. Filmen är mest känd för en välkoreograferad seriekrock, som ser ut att vara filmad i slow motion men inte är det.
När "Trafic" fick svensk premiär fanns regissören på plats. Eftersom monsieur Hulots aversioner mot det moderna samhället speglade Tatis egen kluvenhet inför den allt mer teknologiska världen, så fick aktionsgruppen Alternativ stad idén att bjuda in Tati till en demonstration mot massbilism.
Tati, som såg detta som ett huvudtema i sin film, tyckte det var en strålande idé. Därav följde att Jacques Tati, utklädd till monsieur Hulot, före premiären vinglade genom centrala Stockholm på en skranglig cykel som frontman i en stor cykeldemonstration. När de passerade Sergels torg tog han för säkerhets skull två varv genom rondellen, så att publiken skulle få sig en rejäl titt på filmhjälten.
Jacques Tati gillade Sverige. Hans filmer gick alltid bra här, och 1974 gjorde han en föreställning på Cirkus i Stockholm som spelades in för tv. "Parade" brukar ibland räknas som en Tatifilm, men är egentligen en varietéshow lik de han gjorde på 1930-talet i Paris.
En rolig detalj är att många svenskar deltar i uppsättningen, och i orkestern spelar bland andra Janne "Loffe" Carlsson och Janne Schaffer.