Tät sommarmusik över hela Tjust

Tänk, nästa år kan kursen Stråkspelande ungdom fira 15-årsjubileum på Gamleby Folkhögskola! Det är en kurs som lockar till sig tonåriga stråktalanger från snart sagt hela Sverige - så omskriven har kursen blivit.
I år var också två palestinier med (se VT 3.8). Men inte en enda från Västervik - det var länge sen - och visst känns det lite sorgligt.

Men när det gäller själva Finalkonserten behöver man ju inte tänka på sådant utan med hela hjärtat ta till sig den musikaliska kunskap och glädje som strömmar ut från de unga begåvningarna. Totalt bestod stråkorkestern av 22 elever. Halva styrkan var med för första året. Resten har varit med förr, ett eller ett par år. Och de brinner för att få fortsätta.
Vad detta betyder för kursens vidgning vet jag inte. Att spelkvaliteten höjs på det sättet, det lyser klart. Ett exempel här får bli årets konsertmästare, Vendela Eriksson från Söderköping. Hon var med redan förra året och smälte fint in i ensemblen, men utan att märkas speciellt. Men den mognad, den auktoritet hon visade i sitt spel nu, det imponerade direkt.

Konserten är uppdelad på några stycken med hela ensemblen samt en liten rad kvartetter med olika grupper. Musiken som bjöds representerade sex århundraden. Äldst var "Två franska danser" från 1500-talets allra sista år av tyske Michael Praetorius. Där hade fyra av kursens grabbar bildat kvartetten "Knigths of the Double Fuel", alltså "riddarna av det dubbla bränslet" - vad det nu kan betyda. Men bra lät det!

Det yngsta - och märkligaste verket - alltså från vårt nya århundrade - var japanen Koji Kondos "Sorb Oiram Repus. Låter det okänt så blir det nog mer bekant när jag skriver att det hör till TV-spelet "Super Mario Bros".

Där var hela ensemblen med, men instrumenten kom inte bara att brukas traditionellt. Särskilt cellisterna fick ibland förvandla sina ädla klanglådor till slagverk! Hur alla de 22 kunde samsas i de ofta mycket knepiga rytmerna, det var beundransvärt.

Kursledaren, Torbjörn Westman (normalt mer bekant som violinist i Camerata Nordica förutom som förnämlig nyckelharpist) ledde det mesta ensemblespelet. Men inte Kondo-stycket. Då tog en av de två andra lärarna, Johannes Bergion, över ledningen. Det var naturligt av flera skäl. Hans far, Henrik Bergion (musikpedagog i Norrköping) hade bearbetat stycket så att just den här unga ensemblen kunde spela det.

Sommarkursens final inramas av en rad djupt kända tack. Det är då Georg Övermyr träder fram. Han håller inte längre i kursen. Men han är ett slags överskyddande ande och en som verkligen vet hur det kan gå om inte alla omkring ställer upp.
Det varmaste tacket fick Folkhögskolans personal, extra hjärtevarmt den grupp som stått för mathållningen.

Start för Herrgårdskonserterna
Det är klart, en lika proffsig start som förra årets omgång på Casimirsborg med den lysande mezzosopranen Maria Höglind och Michael Waldenby, det blev inte årets premiär för de tre Herrgårdskonserterna. Men kanske tänker arrangören, Aron Nilsson (hela projektet är hans idé!) alldeles rätt.

En liten, klok dragning åt en klart begåvad, bara en smula mer hobbyartad klass stämmer fint med hur herrgårdskonserter kom till förr i världen. Familjär stämning är inte av ondo i sammanhang som dessa.

Premiärkonsertens Christer Hellström och Christer Wikmark är båda tenorer men så olika att de får framträdandet att både bli lyckat och omväxlande. Hellström är höjdspecialist, Wikmark når också högt men kan dessutom nå ganska djupt för att vara tenor. Konsertpubliken i Tjust känner nog igen de bådas ansikten. Christer Hellström är stadig tenor i Gamleby Vokalensemble. Christer Wikmark har inte lika täta chanser att sjunga med där. Men det händer och är något han verkligen gillar.

Vad som är särskilt viktigt på en konsert av det här slaget är känslan av glad underhållning. Och både inom opera och operett finns mycket åt det hållet att hämta. Christer Hellström har en extra talang att locka fram humoresker ur sitt material, t ex den aria av Kurt Atterberg som Josef Jonsson satte musik till: ?Va ä? en operaaria?? Eller ?Johansson, bjud mig på en pilsner!?

Rossinis ?Kattduetten? gjorde de båda ett riktigt sceniskt nummer av. Deras frackskörtar gjorde det också lättare att sno till kattsvansar!
Publiktacket var så stort att det blev ett extranummer, praktarian ?O sole mio? som duett!
Nu på söndag fortsätter Herrgårdskonserterna, då på Odensviholm

Jazzigt värre i Loftahammar
Första söndagen i augusti, den kan vi musiklystna sedan tre år boka in för en äkta jazz-stund i Loftahammars kyrka. Då kommer Temptation Jazz Band på besök. Och att det är ett kärt besök, det syns och hörs med en gång. Inte bara på musikanterna. Kyrkan blev smockfull.

Om stunden däremot är en konsert eller musikgudstjänst är inte lika lätt att reda ut. Pastoratets Mattias Ellehammar bröt konserten för en andakt men var finurlig nog att avsluta den med den engelska slavskepparen och psalmdiktaren John Newtons berömda hymn ?Amazing grace?. Den finns ju i svenska psalmboken som nummer 231 och heter då ?Oändlig nåd?.

Temptation Jazz Band är ett, säger man, kollektivt band. Ändå är det ingen som opponerar när Stefan Croner, han med sitt styva banjospel, kallas för ledaren. På något sätt verkar alla vara ledare, självklara solister som styr sig själva till en ibland förbluffande samspelt enhet. Linköping är hemorten för de flesta, något som gör det lättare att samsas för övningar.

Bandets vokalist Therese bor visserligen i Ljungsbro men har varken långt eller svårt att ställa upp när visselpipan kallar. Hon passar dessutom så perfekt i bandet med sin både mjuka och glada röst, så fylld av styrka.
?Melancholy Blues, Wade in the water, Lead me, guide me? och lite mer udda låtar som ?Är Gud ett tre bokstävers ord för kärlek? får bli exempel på allt de hann med. Som sagt: notera söndagen den 3 augusti nästa år i planeringsboken! Då är det åter dags för Temptations!

Även kammarmusik i Loftahammar
Sven Linge arbetade som organist i Loftahammars församling på 50-talet.Han var en av krafterna som kämpade för att den kyrkans fina Wahlbergsorgel (240 år ung i år) skulle få åldras fint. På lördagskvällen satt han åter på Loftahammars orgelläktare. Och att han njöt av stunden, det syntes i hans ögon. Med sig på lördagens musikaliska besök hade han flöjtisten Per-Olof Sköld och sopranen Solbritt Wejde. De bjöd på en finstämd timme med musik som pendlade mellan barock och folkviseton. De tre uppträder så ofta tillsammans att ?Trio? känns som ett passande begrepp. Skölds ädla flöjtton har vi hört förr. Och att Solbritt Wejde, efter så många verksamhetsår, alltjämt har en så ung, så säker, så skön sopranstämma, det känns som en tröst att ålder inte alltid förmår att ta ut sina fel!

Det enda besvärande med lördagens Loftahammar-musik var som så ofta det meningslösa mikrofonpladdret som möjligen de två första bänkarna kunde uppfatta. Pastoratet nuvarande organist, Aron Nilsson, han som satt fart på alla dessa musikstunder, han inrättade, kan man säga, idén att man kanske en halvtimme innan konsertdags samlades längst ner i kyrkan, ofta kring en kopp kaffe, och där berättade om musiken som skulle komma. Då kunde alla intresserade verkligen höra och ta till sig informationen. Den här lördagens variant är bortkastad möda.