Täppan är livet

En människa som äger en trädgård samt ett bibliotek, behöver inget mer, påstod Seneca. Ungefär så.
Och det tycks som om Eva-Stina Byggmäster är inne på samma väg.
Lyckan är att rensa
en egen liten trädgård
en solig morgon i juni,
skriver hon i sin nya diktsamling Knoppar blommor blad och grenar.

Att poeten också äger ett bibliotek står utom allt tvivel. Diktsamlingen är en veritabel litterär ekokammare. Den som roas av att droppa namn, kan i marginalen till dikterna anteckna många olika författarreferenser.
Det finns ingen måtta på lekfullheten, men allvaret saknas inte. Tyngd förnimmer jag dock mest i språket, mer detta än i själva innehållet, något som allitterationerna bidrar till.
Byggmäster roas av ordlekarna, nyskapandet av ord och uttryck. Varje dikt leker tittut med Svenska akademiens rekommenderade ordlista. I små portioner blir poesin just så ljus, somrig, lustfylld och fantasieggande som avsikten uppenbarligen är, nämligen att låta läsaren återvinna barnets ögon. Leken, nyfikenheten. Mysteriet. Trädgårdstäppan som en symbol för tillvaron, och ingen tillvaro vilken som helst.

Poeten skänker en replipunkt i livet så annorlunda stöket utanför staketet. Upplyst som en 1700-talsmänniska lånar hon Candides spade och odlar sin trädgård. Vem kan ha några synpunkter på detta?
Dröjer sig
trädgårdshund
ännu kvar, aftonsitter
på en omkullvält trälår,
fortfarande iförd stråhatt
och blåblus.
Så gör växter, djur och människa gemensam sak i dikterna. Ingår i myllret av växandet och döendet; morgnar och aftnar. Inte endast omslagets kanin som sitter och skriver vid sin pulpet för mina tankar till gamla tiders barnböcker. Shakespeare, Andersen, Strindberg, Elsa Beskow, men också Tove Jansson och Lennart Hellsing blandar sig i ekot av myriaders små och stora kryp i täppan.