Tankeväckande historia ur verkligheten

Truman Capote var en av 1950- och 60-talens mesta kändisar i New York. En författare med skarp penna, en egocentrerad person som ofta manipulerade sin omgivning, som utnyttjade andra, men som också skrev böcker som kommit att bli klassiker.
Mest kända av dessa är "Med kallt blod", som kommit att bilda skola när det gäller dokumentärromaner. Det är skildringen av hur två unga förbrytare kallblodigt mördar en hel familj på en lantgård i Kansas, hur rättvisan hinner ikapp dem och hur de, efter åratal av rättegångar och överklaganden avrättas 1965. Boken låg till grund för Richard Brooks utmärkta film "Med kallt blod", som kom 1967.

"Capote" är berättelsen om hur Truman Capote blev intresserad av fallet och hur han skrev sin bok. Men samtidigt är det också en skildring av Capote själv, en man som är en egotrippad skitstövel men som också visar sig ha känslor, en man som utnyttjar sin växande vänskap med en av de två mördarna till att få material till sin bok, men också en man som uppriktigt verkar sörja när mördaren till sist avrättas.
Filmen börjar i New York, där Truman Capote läser om de uppmärksammade morden och lyckas övertala sin förläggare att det skulle kunna vara bra grundmaterial. Tillsammans med sin vän och assistent Nelle Harper Lee reser Capote till Holcomb, Kansas. Han förväntar sig att bli bemött med samma underdånighet som hemma i New York, men befolkningen i Holcomd tittar mest med förströdd nyfikenhet på mannen med den pipiga rösten. Efter hand blir han vän med den polis som leder utredningen, mycket beroende på att polisens hustru läst och tycker om Capotes böcker.
När mördarna, Perry Smith och Dick Hickock, fångas börjar Capote intervjua dem. Ett udda förhållande uppstår mellan Capote och Perry, en relation som nästan liknar en platonisk kärlek (Capote var öppet homosexuell). Författaren utnyttjar relationen till att få material, Perry tror att Capote kan hjälpa honom att slippa dö.

"Capote" har med rätta överösts med Oscarsnomineringar. Allra mest rättvist är det att Philip Seymour Hoffman har nominerats. Som det brukar heta: han spelar inte Capote, han ÄR Truman Capote, ner till tonfall och minsta lilla pimpinetta vinkning med lillfingret. Han är så lysande att det är lätt att glömma hur bra de andra skådespelarna, inte minst Cathrine Keener, som spelar Harper Lee, är. För Hoffman är detta det riktigt stora genombrottet. Efter detta kommer livet inte att vara sig likt för honom.
"Capote" som helhet är en mycket bra film, utan att för den skull vara ett mästerverk (där distanseras den av sin huvudkonkurrent vid Oscarutdelningen, "Brokeback mountain"). Men det är en solid, välgjord, tankeväckande och underhållande film, som fungerar på många plan. Den är lika mycket en berättelse om hur den moderna non fiction-litteraturen skapades som ett porträtt av USA på det tidiga 1960-talet och en skildring av en av den moderna amerikanska litteraturens förgrundsgestalter.