Tänk att det var en fiol i fiollådan!
Foto ANDERS LILJEGREN Torbjörn Westman här hemma i Sverige. Han är inte bara violinist i Camerata Nordica och ledare av Kesergö. Inom Länsmusiken ansvarar han också för orkesterns utåtriktade verksamhet bland ungdomen.
Foto:
Att Torbjörn rör sig så fritt, även när det gäller att sjunga på ungerska till exempel, beror till stor del att han studerat på Akademien i Budapest. Och där mötte sin hustru som naturligtvis har bidragit till kunskaperna.
Men vad jag tänkte berätta nu är en mer märklig utflykt som Torbjörn Westman gjorde förra året. Ett halvår arbetade han i Palestina, som ledare av en kurs i klassisk violin! Jerusalem och Betlehem men även Ramallah var hans huvudstationer. Man kan lätt undra hur det kom sig, hur det var och hur det gick.
Upptakten var att Gunnar Lindgren, lektor vid Musikhögskolan i Göteborg, frågade Torbjörn om han kunde tänka sig ett halvår i Palestina. På Högalids folkhögskola i Kalmar hade Torbjörn mött unga palestinska, blivande musikanter, och blivit mycket uppskattad. Sådana kontakter brukar sprida sig snabbt. Liksom ryktet!
Men vad skulle Länsmusiken i Kalmar säga om ett halvårs tjänstledighet. Jodå, chefen Kjell Lindström var mycket tillmötesgående. Projektet kändes som en utmaning.
Så Torbjörn reste iväg och installerade sig på National Conservatory of Music i östra Jerusalem. Och där kom han också att bo den mesta tiden. Inte på skolan men i en arabisk ?ficka? nära gränsen till Västbanken.
Nu är det ju så att Jerusalem inte är en delad stad i dag. Palestinierna rör sig överallt, men judarna vågar sig inte in i de östra delarna.
Annat är det i Betlehem. Där känns det som att bo i ett fängelse, med ständiga kontroller. Ett europeiskt pass underlättar kontakterna, men misstänksamheten mot vapen är stark, mycket stark.
En fiollåda kan verka skum. Vid ett tillfälle blev Torbjörn stoppad av en soldat vid en vägspärr och beordrad att öppna fiollådan medan soldaten höll sin pistol skjutfärdig.
Torbjörn öppnade lådan och soldaten, en invandrad rysk jude, stirrade förvånad med orden ?it is a violin!?
Han fortsatte med att be att få röra den.
? Of course.
Han tog upp den med frågan om han fick spela på den.
? Sure.
Och denne ryske, nu israeliske soldat satte Torbjörns violin under hakan och spelade en solosonat av Bach!
Han hade inte sett en fiol på månader och blev lycklig.
Den ryska invandringen till Israel är stor. I det grannskap Torbjörn bodde fanns många som hörde dit.
De människor Torbjörn mötte i östra Jerusalem, både på gatorna, restaurangerna och på musikhögskolan var ofta mycket bra på engelska, även de yngsta. Eleverna på skolan var i åldrarna 7-17 år. Många, även bland de yngsta, var oerhört tända på att få lära sig spela. Där fanns ett formligt sug efter utbildning.
Vardagslivet påverkades inte mycket av det vi här läser om i tidningarna. Det livet går sin gilla gång. Helgdagar var det gott om. Muslimernas fredag, judarnas lördag och de kristnas söndag. De rättroende slog igen sina butiker, men det fanns alltså samtidigt gott om öppna.
Var du inte rädd?
? Nej, egentligen inte. Jag kände ingen anledning att vara det. Vardagarna ser i stort fredliga ut. Trafiken skördar fler offer än konflikten. Man kan säga att konflikten är låg men intensiv.
De vuxna däremot känner nog spänningen i luften hela tiden. För dem är konflikten ständigt närvarande. Men ingen vill ha den. Alla är trötta. På sikt är en egen stat enda lösningen.
Eleverna hade mycket olika förutsättningar. Regelbundna fiolövningar hade varit sällsynta. Inhemska violinister är det helt enkelt brist på. Ibland hände det att elever inte kom för att nya vägspärrar hade satts upp, att det tillfälliga utegångsförbud hade proklamerats. En dag kom ingen, men då var det snöstorm som hindrat. Bland lärarna var Torbjörn ensam om att komma. För en svensk är snö knappast något märkvärdigt.
I Betlehem blev den Lutherska kyrkans källare undervisningslokal. I närheten finns också en stor konsertlokal
Hur kunde Torbjörn finansiera halvåret? Jo, Musikhögskolan i Göteborg betalade, med hjälp av biståndspengar genom Sida. Torbjörn Westman är inte den enda svensk som deltagit, men under hans tid förra året var han ende svensk.
Sverige understöder också en viss konsertverksamhet, och då handlar det även om staden Ramallah, halvannan mil norr om Jerusalem.
? Att komma från stressiga Jerusalem till Västbanken var en lättnad. Kontrollerna är alltid tätast i de israeliska delarna. En gång när jag var i Betlehem gjorde israeliska armén en intervention och alla tillfarter låstes. Särskilt behagligt var det inte.
Mötte du andra svenskar?
? O ja. Svenska Teologiska Institutet, en bit in i västra Jerusalem, var en naturlig träffpunkt. Med gott kaffe på gårdsserveringen. Rädda Barnen hade också svenskar i arbete, liksom Räddningsverket.
? Svenska diplomater träffade jag naturligtvis också. Och märkte en viss avund. Diplomaterna är så låsta och lever i en alldeles egen värld. Jag levde ju mer som en palestinier, hade det bara lite lättare genom mitt svenska pass. Den palestinska gästfriheten var stor. Överallt mötte mig öppna dörrar.
Det låter som om du kan tänka dig Palestina igen?
? Gärna, svarar Torbjörn. Mycket gärna och helst med familjen. Att sakna den var nog det värsta under månaderna. Yngsta dottern är åtta år. Att då vara borta länge är särskilt känsligt
Att få gå runt i den gamla staden och titta på alla heliga platser är en fantastisk upplevelse.
Något annat för dina nya vänner i Palestina?
? Ja, ännu en Kesergö-turné där skulle sitta perfekt!
Så jobbar vi med nyheter