Tam historia om Alexander

Alexander den store är en av historiens allra största och märkvärdigaste fältherrar. Han kunde vara obeskrivligt grym och ofantligt generös. Det gällde såväl vänner som fiender.
Han föddes 356 f Kr. Enligt Plutarchos var det samma natt som Herostratos, den stollen, satte eld på det berömda Artemistemplet i Efesos för att bli världsberömd och nå odödlig ryktbarhet.
Alexanders rykte blev långt större än Herostratos och flög vida över världen. Han var bara 20 år när han blev kung i Makedonien efter sin mördade far. Länderna, som fadern Filip II hade kuvat, reste sig genast vid underrättelsen om dennes död. Det blev början på Alexanders tolv år långa och så mytomspunna krigarliv.

I Valerio Massimo Manfredis roman (översatt av Ann Margret Forsström) har åren gått. Alexander vid världens ände är den sista delen i en trilogi. Alexander är på väg att lämna Egypten och för färden mot östern när vi kommer in i handlingen.
Vi får följa Alexander på hans fälttåg. Hur han besegrade Darius, erövrade Babylon och brände och plundrade Persopolis för att till slut möta sina fäders gudar i Babylon, 32 år gammal när soldaterna inte längre ville marschera för att erövra Indien. Men vi får också dela den stores privata bekymmer med vänner och kärlekarna.

Alexandertrilogin har sålts i över tre miljoner över hela världen, skriver förlaget på omslagsbladet. Det borde borga för att det är en riktigt bra historia kan man tycka. Alexander vid världens ände vill ändå inte få oss att ryckas med ordentligt. Det kanske beror på att vi inte har läst de båda första delarna. Men det brukar inte vara ett hinder om berättelsen är riktigt, riktigt bra.