Inte nog med att tjustbor gillar att säga sådant som ”Han har inte iss å ta in ve”, de kan också säga ”Han har inte iss å tatt in ve”. På standardsvenska kan man bara säga ”Han har inte itts (att) ta in ved”, inte ”itts (att) tagit in ved”. Infinitivmärket, det lilla ordet ”att” (i tal ofta ”å” eller i vissa fall ”te” eller ”te å”), har som uppgift att stå framför verb i infinitiv. Det som förvånar med den andra meningen på tjustmål är att infinitivmärket inte står framför en infinitiv, utan framför en annan verbform, supinum. Att det kan bli så här i den här meningen beror på att ”iss” också är supinum. Det är bara när det föregående verbet också står i supinum, som supinum kan ersätta infinitiv. Därför brukar det här fenomenet kallas dubbelsupinum.
Dubbelsupinum är (eller var åtminstone förr) vanligt i Västervik. En bagare kunde till exempel tänkas säga ”Vi har fått slute opp me å gjort såne där kaker” eller ”Vi har hatt masser å gjort ida me å bakt saffransbrö”. I den sista meningen har vi till och med ”trippelsupinum”: ”hatt”, ”gjort” och ”bakt” är alla supinum.
Dubbelsupinum förekommer i dialekter i nästan hela Sverige. Det är bara längst i norr det tycks saknas. I det dialektområde som Tjust tillhör är det särskilt vanligt. Trots vanligheten i tal har inte dubbelsupinum släppts in i det gängse skriftspråket. Men på nätet, i bloggtexter och inlägg på bloggar med mer, ser man hur det här talspråkliga fenomenet då och då dyker upp. Några exempel: ”Har försökt att låtit henne grina tills hon somnar om…”, ”Jag trodde att du hade redan slutat att rökt för längesedan?, ”Jag har hunnit att gjort klart alla veckans prov…”.
Dubbelsupinum förekommer också utan infinitivmärke. I västervikskan är detta nog mindre vanligt, men i till exempel ”Ja ha’nte hinnt köpt’na nån present” låter det riktigt bra. I dialekter runt om i Sverige varierar det lite om ”å” finns med eller saknas. Men det är inte alls ovanligt att man, som i Västervik, använder ”å”. Trots det, så använder bloggare och deras kommentatorer helst varianten utan ”att”. ”Försökt att låtit”, ”slutat att rökt” och ”hunnit att gjort” är snarast marginella undantag i en strid ström av ”försökt låtit”, ”slutat rökt” och ”hunnit gjort”.
Det verkar alltså vara vara så, att rätt många inte har så mycket emot att skriva talspråkligt när de använder dubbelsupinum. Däremot tar det tydligen emot att använda infinitivmärke framför en annan verbform än infinitiv. Det verkar ju logiskt, även om de flesta säkert inte tänker i termer av infinitiv och supinum. Allra helst skriver bloggare dock helt skriftspråksenligt ”hunnit göra” eller ”hunnit att göra”.