Syskonen som är utanför och innanför

Susanna Alakoskis nya roman "Håpas du trifs bra i fengelset" liknar inget annat. Den liknar inte någon tidigare roman jag läst, varken i stil eller innehåll. Ändå handlar den om något som inte är sällsynt eller ens särskilt ovanligt: en knarktjuvs liv. Fast kanske ovanligt i litteraturen.Men det är perspektivet, intensiteten, det egensinniga språket och medkänslan den väcker som gör den unik och annorlunda. Susanna Alakoski tar oss med till Anni och Sami, syskon i en arbetskraftinvandrad finsk familj. Pappa super. Mamma super. Sami blir knarkare och tjuv men Anni klarar sig bra och blir hjälparbetare i socialsvängen. Sami blir en utanförmänniska, Anni en innanförmänniska ur samhällets synvinkel. Det illustreras tydligt i scenen där Anni ser en löpsedel med texten "Du ska sitta inne, så att jag kan vare ute". Det är Anni som berättar för oss, om sitt förhållande till brodern som hon älskar och hatar ibland, som hon saknar och sörjer, som hon ofta är ilsken på och som hon ibland kan skämmas för. Helst ska ingen få veta om knarkSami, tjuvSami. Anni blir vuxen och får egen familj. Hon ger inte upp, utan ser till att livet flyter. Ibland går hon till Estoniamonumentet för att sörja sin förlorade familj, tillsammans med andra sörjande. Däremellan släpps ilskan fram. Hennes språk är kärvt och kargt och nyskapande, och speglar effektivt Annis känslor gentemot Sami och det samhällssystem som han tvingas in i. Hela boken blir en svidande kritik mot detta havererade sociala system och behandlingstrender, som Anni själv är en del av. Språket blir ett verktyg för kritiken.På ett inträngande sätt visar romanen den anhöriges situation, det ständiga skiftet mellan hopp och förtvivlan. Hoppet om att den här gången ska det gå bra, förtvivlan när det inte blir så, när han är självupptaget påtänd igen och grips som tjuv. Ingenting är vitt eller svart. Barndomen med de supande föräldrarna är inte bara svart. "Så dålig var hon inte. Det fanns ljusa sidor också" tänker Anni när hon i tonåren hör fostermamman prata med grannen om Annis mamma.Anni skuldbelägger sig själv. När hon konfirmeras ber hon sin egen bön till Gud: "Käre gode Gud, förlåt mig för att pappa dricker, för att han slår mamma, förlåt mig för att min mamma också dricker, förlåt för att vi inte har det så fint hemma, snälla gör så att mamma och pappa slutar att dricka...".I tonåren blir föräldrarnas supande och misslyckande med att hålla ihop hemmet stigmatiserande för Anni och hon hoppar av skolan. Men senare i livet tar hon upp studierna igen. Hon blir en lyckad människa. Till skillnad från Sami. Men hon tappar aldrig helt tron på honom.Att läsa Annis berättelse är att sugas in i hennes liv, och se det inifrån. Se orsak och verkan, och känna lidandet med Anni och Sami. Det går inte att tränga undan. Kan den som levt ett skyddat medelklassliv sätta sig in i och förstå den här berättelsen? Ja, förhoppningsvis.Både ämnet, berättarkonsten och språket gör detta till en bok som måste läsas.