Syndabocken och Spelaren

Vi kunde för en tid sedan läsa i VT hur kung Gustav V skickade ett gratulationstelegram till Hitler och lyckönskade honom för de stora framgångarna på östfronten under andra världskriget. Han försäkrade samtidigt att större delen av svenska folket delade hans uppfattning.
Så var det säkert inte. Men landets utrikesminister, Christian Günther, var nog överens med monarken. De båda herrarna stod varandra nära, framgår det av Henrik Arnstads högst intressanta och omfångsrika biografi över spelaren och utrikesministern.
Regeringens och Günthers tyskvänlighet under krigets inledande år är väl omvittnat. Günther har fått personifiera den svenska hållningslösheten under den här föga ärofulla tiden av vår historia.
Günther och många med honom trodde länge på och räknande med en tysk seger. Därför ville man hålla sig väl med Tyskland. När krigslyckan vände efter Stalingrad så började också sympatierna för Tyskland att avta.

Günther var diplomatson och ville bli författare. I sin ungdom skrev han några böcker som ingen längre minns. Han följde så småningom sin far i spåren och började på UD. Trots att han var lat och hyste en stark kärlek till kortspel, trav och hästkapplöpningar så gjorde han en karriär som nådde hela vägen till toppen. Günther var opolitisk utrikesminister i samlingsregeringen mellan 1939 och 1945. Han var handplockad av Per-Albin Hansson, trots att han inte var socialdemokrat.
Efter kriget ville han inte kännas vid sin tyskvänlighet. Arnstad menar att Günthers "minnesluckor" kanske var äkta, att han av psykologiska skäl lyckats förtränga vad han sagt och gjort under kriget.
Men till hans heder ska nämnas att han senare under kriget engagerade sig för att hjälpa Europas jagade judar. En orsak till detta, enligt Arnstad, kan ha varit att hans son var gift med en flicka från en judisk familj.

Arnstad berättar mycket och ingående om det politiska spelet. Men människan Christian Günther lyckas han inte fånga lika starkt. Det beror delvis på att Günther själv var mycket noga med att sopa igen spåren efter sig. Han gjorde sällan eller aldrig några anteckningar i arbetet och skrev inte ner sina minnen.
Hur som helst så har Henrik Arnstad gjort ett styvt jobb med den här boken. Han har lagt ner elva års arbete på att försöka klarlägga vad det var för "skumt" med Günther. Hela vägen har han inte nått - men en god bit. Och en sak kan vi nog vara säkra på. Det finns ingen anledning att omvärdera Christian Günther. Hans namn kommer även i framtiden att förknippas med svensk undfallenhet och fjäsk för nazityskland.