Att läsa eller inte läsa tidningen, det är frågan. En enkel pastisch på Shakespeares Hamlet. Frågan är hyperaktuell, och ändå på något sätt felställd.
Svaret borde naturligtvis vara ja. Men i vissa delar av landet kan man egentligen inte välja om man ska läsa eller inte läsa. Där finns ingen riktig tidning.
Under en kort period bodde jag i Upplands Väsby, en kommun med 40000 invånare som ligger i norra delen av Storstockholm. Jämför med Västerviks kommun med 35000 invånare.
Kommunerna skiljer sig faktiskt inte särskilt mycket åt, naturen är vacker, det finns historiska minnesmärken. Och det finns en rad mindre företag med rätt hög sysselsättningsgrad.
I Upplands Väsby har man förstås nära till ståhejet i Stockholm och till de lärda i Uppsala. Men i sig skiljer sig kommunerna inte mycket åt.
Åja. På ett sätt skiljer sig dessa platser faktiskt stort från varandra. I Västervik finns sedan mycket länge Västerviks-Tidningen.
I Upplands Väsby finns ingen egentlig motsvarighet. Däremot finns två gratistidningar som båda kommer en gång i veckan. Men det redaktionella materialet är begränsat och några tyngre granskande reportage återfinns sällan. Fast dessa tidningar informerar och upplyser på ett rakt sätt om väsentliga saker.
Men en god lokaltidning gör så mycket mer än att återberätta vad som har hänt. En riktig bra svensk dagstidning bärs upp av journalister som får tid och möjlighet att granska de verksamheter – näringsliv, idrottsföreningar, kommunala verksamheter och allt där emellan – som finns i kommunen. Det gör Västerviks-Tidningen sex dagar i veckan.
Det är därför jag återkommer varje sommar som vikarie som en riktigt jobbig sommarplåga. Jag tänker inte sluta ställa de där frågarna lite för sent en fredagseftermiddag förrän jag blir utslängd. Jag ger inte upp.
Har sett chefer och journalister komma och gå. Och ingen annanstans har jag träffat så engagerade medarbetare med så mycket jävlaranamma som på VT. För att bara nämna några få: Hasse Hjertkvist, bröderna Sven-Åke och Bosse Lindblad och Jennie Lorentsson. Och på tidningen i dag, raka, seriösa och mycket målvedmetna journalister.
Kom ihåg en sak. Om ingen ringer det där jobbiga samtalet, om ingen ställer den där sista följdfrågan, och om ingen läser den där fyrahundrasidiga handlingen, utan istället bara nöjer sig – hur skulle samhället se ut då? Jag är stolt över att få jobba på tidningen. Att få vara en av dem som ringer kanske just dig och frågar – vad menar du egentligen med det här? Jag hoppas att du vill att jag ringer, även om jag kan vara jobbig.