Svinstia på Österlen blev ateljé
Rakt, rent och enkelt. Så skulle man kunna beskriva keramikern Lotta Zerranders formspråk. I ateljén i en gammal svinstia på Österlen står vita och svarta spillkum på rad. På väggarna sitter hennes karaktärsfulla "anleten" som hon säger sig göra av bara farten.
Miljöbyte. Lotta Zerrander är keramiker på heltid. För några år sedan flyttade hon från Stockholm till Österlen.
Foto:
Att hon hamnade just här strax utanför Borrby var mest en slump, varken Lotta eller hennes make har någon anknytning till trakten.
- Vi köpte ett läge. Man kan höra havet härifrån, men inte se det. Huset var i ganska bra skick, även om det nog är lite för stort egentligen, säger hon.
Lotta Zerrander är keramiker sedan tiotalet år tillbaka, hon skolade om sig och sade upp sig från arbetet på Stockholm Stadsmuseum när sonen inte längre fick fritidsplats. I botten är hon arkeolog och har fortfarande den lite udda hobbyn att samla fågelkranier.
- Jag har alltid samlat på benbitar. När jag var liten samlade jag ben och satte upp på små tavlor. Jag visste att jag skulle bli arkeolog redan som sjuåring, berättar hon.
Hennes ledstjärnor inom keramiken är några av våra mest kända keramiker Ingegerd Råman, Ingrid Persson-Melin och Gertrud Båge. Hos Gertrud Båge har hon inte bara hämtat inspiration, utan också sin egen keramiska kunskap.
- Jag började med att gå kvällskurser hos Gertrud Båge. Sedan fick jag tillfälle att praktisera i hennes verkstad. Hon var väldigt generös med sin kunskap, berättar Lotta Zerrander.
Att ta steget från fast museianställning till att kalla sig keramiker var kanske både våghalsat och lite darrigt till en början. Det tog några år innan hon kände sig varm i den nya yrkesrollen.
- Det var ju kanske lite korkat att säga upp sig från jobbet, men jag gör korkade saker ibland, säger hon krasst.
Hon ångrar sig inte men hon medger att som hantverkare skär man inte guld med kniv. I alla fall inte om man arbetar med enkla bruksföremål.
- Söta, dekorerade saker går alltid att sälja, men jag vill inte göra sånt. Jag vill hålla min enkla stil och göra saker som jag kan stå för, säger hon.
- Jag är inte så intresserad av att tjäna en massa pengar. Det finns en annan drivkraft i skapandet. När jag kommer in i min verkstad går jag inte frivilligt därifrån. Jag lägger ner enormt mycket tid i verkstan.
Svinstian, som är verkstad och ateljé, är byggd i början av förra seklet. Den var då toppmodern, med speciella anordningar så att kultingar skulle kunna röra sig mellan två olika suggor om mjölken sinade hos någon, och så att suggan inte skulle kunna ligga ihjäl någon av sina kultingar. Det mest djurlika som finns kvar här i dag är de speciella anleten som Lotta Zerrander gör. Keramiska ansikten som ibland liknar människor, ibland fåglar eller andra djurlika varelser.
- Jag är fixerad vid ansikten. Minns alltid ett ansikte, men har svårt för namn, berättar Lotta.
De första anletena kom till genom några enkla tumtryck i en bit lera som skulle bli till glasyrprover. För att få fram en bra glasyr provbränner keramiker alltid en massa olika glasyrblandningar på små bitar lera. Men med tiden blev allt fler av Lottas glasyrprover till små ansikten, vilket så småningom resulterade i en hel utställning. I ateljén sitter de monterade i ramar, i trädgården utanför finns de på blompinnar. Överallt dessa anleten. Alla med sitt eget uttryck.
- Jag har inga större ambitioner med dem egentligen. Jag gör dem och fyller ut ugnen med dem, säger hon anspråkslöst.
Annars är det bruksföremål för hela slanten. Hennes vita spillkum i olika storlekar blev en bästsäljare hemma i Stockholm, och säljer fortfarande bra där. Lotta Zerrander är medlem i en hantverksförening och åker med jämna mellanrum upp till Stockholm för att stå i deras gemensamma butik. Hennes spillkum är stapelbar, och hällbar.
Ovala tallrikar med stämplad dekor av fiskar i samma vita glasyr, tillhör nyheterna i årets produktion. Allt i samma enkla och rena stil.
Så jobbar vi med nyheter