Svidande kritik mot medelklassen
Hanna WallstenI närheten av solenForum
Moa är väldigt självständig, ätstörningar i tonåren och bisexualitet (sex är en aktivitet, inte en identitet) till trots. Hon har försökt att kapsla bort sig ifrån sin medelklassfamilj ganska länge. Hon har skaffat sig både en lägenhet och ett bokcafé på samma gata. Men kapseln spricker efter ett tag, när mamman får klippkort på sjukhuset och systern till slut flyr hals över huvud till USA efter att pappan anfallit svärsonen. Med stöd av kompisarna Jessica och Cilla tar sig Moa igenom hela den svåra utmaningen det är att se den perfekta medelklassfamiljen braka ihop som ett korthus.
Genom hela boken får vi tillbakablickar i Moas liv, och därmed ser man även förklaringar till familjens oundvikliga kollaps.
Hannas Wallstens språk är lite mediokert, det är inte så revolutionerande. Det är också lite för många personer som figurerar, folk dyker upp från ingenstans och försvinner lika snabbt igen. Boken är inte så detaljrik, vissa händelser förstår man inte förrän de berättats direkt, Hannas Wallstens sinne för detaljer och målande beskrivningar är obefintliga. Händelser i boken beskrivs nästan inte alls.
Jag lider visserligen av en fäbless för detaljer och målande beskrivningar, men ingen kan få ut något av Hanna Wallstens torftiga språk.
Detta är en debut, visserligen, men det är ingen ursäkt. Det känns för övigt som att Hanna har gjort sitt yttersta för att hitta på en roman figur som kan plocka så många tyck-synd-om-mig-poäng som möjligt.
Antagligen är hon inspirerad av böcker som Berny Pålssons helt underbara bok Vingklippt ängel som handlar om författarens uppväxt som är kantad av drog-, sex- och alkoholmissbruk, men även om hennes paranoia, borderline och psykoser och hur hon började kampen mot detta i stället för den apati hon känner i början av boken. Men Hanna Wallsten har glömt att Bernys bok är självupplevd och att man inte kan ta saker ur luften och få dem att låta trovärdiga när man överdriver som hon gör.
Anorexian är lite överdriven och känns pålagd för att uppnå något som inte finns där, det som saknas är droger och sedan har vi det perfekta offret.
När det gäller bisexualiteten går den in bättre i historien, men det känns som en nödlösning för att dryga ut sidorna.
Bokens titel anspelar troligen på Ikaros luftfärd med de berömda vax vingarna, men att Moa precis som Daidalos överlevde luftfärden. Det är alltså ombytta roller, här är det barnet som överlever och hittar fast mark under fötterna, medan fadern förintas, inte av nyfikenhet, utan av att han mister kontrollen.
Det som är bra med den här boken är, trots alla brister, den svidande kritiken mot medelklassen, medelklassens bigotteri och strävan efter att upprätthålla fasaden till varje pris. Familjen gör allt för att släta över mammans anfall och Moas ätstörningar. Det känns skönt att se att det finns vuxna som vågar skriva sådant, och inte fastnar i medelklasskonventioner-träsket.
Så jobbar vi med nyheter