Svenska deckarfilmen drunknar i genren

Industrialiseringen av en polishjälte, oavsett om hans namn är Wallander, Beck, Winter eller van Veeteren, leder till ett stort problem: utslätning. Alla filmer tenderar att koka ihop till en grå sörja där det blir svårt att urskilja smaker och nyanser. "Villospår", "Sista vittnet", "Kvinna med födelsemärke"... någon som har järnkoll på respektive intrig?
Samma produktionsdilemma finns för övrigt i den brittiska deckarfabriken. Det börjar bli några år sedan kommissarie Morse tillförde något till det västerländska kulturarvet.

Ett sätt för upphovsmännen att få sina filmer att sticka ut är att lansera allt sjukare mördare, allt perversare mord. I "Steget efter" handlar det om en gärningsman som dödar sina offer, gräver ner dem, gräver upp dem igen efter några månader och placerar ut dem runt en duk i en picknickscen.
Det blir smått fånigt - något liknande har aldrig inträffat i Sverige, knappast i Västeuropa, ändå kommer inga tv-team från CNN till Ystad. Det allvarligaste som händer är ungefär att någon av alla dessa kommissarier med rynkad panna konstaterar att "det här måste vara en galnings verk".

Men trots att Henning Mankell slår knut på sig själv i sitt intrigbyggande är risken stor att "Steget efter" kommer att vara bortglömd, inkokad i deckarstuvningen, om mindre än ett år. Den är kompetent, välspelad, ibland spännande, någon gång tänkvärd och rätt igenom effektivt berättad - men allt, allt har vi sett förut.
Den svenska deckargenren håller alltså på att drunkna i grytan som den kokat ihop efter sitt eget framgångsrecept. Det börjar bli dags att tänka om, tänka nytt.