Svärtan och smärtan är bäst

Det är vanskligt att kalla någonting för "Välkommen till mitt liv!" för då kan det komma någon som säger "Välkommen till ett bättre liv!" konstaterar Marie Nilsson Lind i början av det som hon valt att kalla för föreläsning, men som är mer ett mellanting av det och en föreställning.
Hon stiger fram ensam i rampljuset efter att ha hållit sig i bakgrunden på Ainbusks föreställningar. Och nu får vi veta varför - det är för att hon inte har trott på sig själv.
- Jag är trött på det här! Jag orkar inte må dåligt mer, säger hon och står där nu alltså ensam med ett piano och ett skatbo på huvudet.
Många har väl önskat att Marie Nilsson Lind och hennes clown-alter ego skulle få ta mer plats i Ainbusks föreställningar och här får vi vårt lystmäte - för clownnäsan har hon med sig. Det finns en enkel grundregel: clownnäsa - roligt, ingen clownnäsa - allvar.
Redan de första minuterna ligger några tjejer längst bak i lokalen dubbelvikta av skratt och visst är det roligt. Men jag tycker att mycket är skåpmat: det jag inte redan hört från Marie Nilsson Lind har jag hört från någon annan. Dessutom framstår clownnäsan mer och mer som en mask, särskilt då det roliga om kvinnors kroppsbehåring och mäns enkelspårighet när det gäller sex ställs mot allvaret.
För det är när näsan åker av som det bränner till. Visst finns det humor också i svärtan, men avgrunden är ständigt närvarande. Marie Nilsson Lind skämtar om försäkringsläkarens utlåtande om hennes utbrändhet, men det här är allvar. Och det är här som publikkontakten skapas.
Hon berättar om hur hon i lågstadiet berövades sin barnsliga glädje och kreativitet då lärarinnan inte lät henne vara med i skolkören eftersom hon "saknade musikalitet". Alla som hört henne spela piano kan säga det helt motsatta, för här finns en kvinna som kan hantera klaviaturen med både finstämda toner, blues och rock?n?roll så att tangenterna dansar.
I tonåren när alla andra tjuvrökte och rände efter "sorkar" (gotländska för pojkar) blev hon en duktig flicka som bara kände sig mer och mer misslyckad. Hon stängde in sig med pianot och försökte flera gånger ta sitt liv. Men så räddades hon av levnadsglada lillasyster Josefin som lärde henne om sin okomplicerade syn på livet.

Mot slutet sätter sig Marie Nilsson Lind vid pianot och redan vid de första tonerna vet vi - det är Ainbusks "Älska mig". Sången som är Sveriges mest spelade på bröllop slår an en sträng hos publiken Och det är när de församlade sjunger med som jag verkligen känner rysningar efter ryggraden, för det här är så vackert.
Där hade jag önskat att det var slut så att jag hade kunnat gå från föreställningen med den där fantastiska känslan av publikkontakt, men dessvärre fortsätter det ett varv till med onödig humor om Apotekets broschyrer om tarmvred och annat. Jodå, lite kul är det, men det förtog känslan och det är som att Marie Nilsson Lind faktiskt tror på sig själv så lite som hon säger och inte vågar lita på att publiken ska älska henne för den hon är.

Svärtan och smärtan är bäst

Men Marie Nilsson Lind tar sin tillflykt till clownen.