Svåra ungdomstid

"Förr i tiden hoppade folk upp på barrikaderna och gastade. Nuförtiden - närmare bestämt i dag - kryper jag långsamt upp i min skrivbordsstol för att reflektera över huruvida jag borde låta bli att göra läxorna med värdighet eller utan. Jag kommer snabbt fram till att det går lika bra utan."
Det är huvudpersonen i debuterande Emma Juslins roman På barrikader av glas som funderar. Tiden är vår egen, miljön är gymnasiet och vi får följa några flickor under det sista skolåret. Förhåller det sig så? Att föräldragenerationen revolterade, var politiskt medveten och engagerade sig i samhällsfrågorna? Att dagens unga fastnat i allmän postmodernistisk leda. Allt är redan gjort, och så mycket bättre än vad vi någonsin kan åstadkomma. Att framtiden tecknas i mörka färger?

Svaren på frågorna behöver nyanseras. Idealismen inom vänsterengagemanget för några decennier sedan var möjligen inte fullt så sprudlande positivt som det verkar så här i efterhand, och den håglöshet som sprider sig längs skolkorridorerna i dag saknar inte inslag av kreativitet och livsglädje. Att det förhåller sig på detta vis framkommer under läsningen av Juslins roman. Visst en kompis skär sig i handlederna (det är inte hamsterns vassa klor), en annan drabbas av ätstörningar och bokens huvudperson ifrågasätter det mesta med en kommentar att skolan saknar hjärna. Men detta till trots. Ungdom är ungdom och under ytan av en Fucking-Åmål-liknande dialog strömmar värmen mellan personerna mot oss. Viljan att leva livet så länge livet ges.

Författaren tog studenten så sent som förra året och torde veta hur tongångarna unga emellan låter. På barrikader av glas är ett samtidsdokument från skolans värld. Också sådana texter äger värde. Tragiskt är det att konstatera att redan unga personer tvingas lägga sig till med vuxnas överlevnadsstrategier. Cyniska inpass om sådana förhållanden gör mig betänksam. "Jag kommer alltid att sitta fast, lika bra att göra det bekvämt för sig", skriver flickan. Jag ryser.