Suggestiva barndomsbilder

I ett sådant ljus blir frågan om alla byggda broars sammanlagda längd allt annat än något effektsökeri. Strängt taget är det något märkligt vi får vara med om under tiden med dessa dikter. På ett mycket speciellt språk framkallas minnesbilderna runt fotografierna: den unga flickans möte med den vuxna. Hon söker efter vad som var? En pappa, en skuld, en gemenskap; tillvarons vaga aningar av något ogripbart. Norin skriver i en programdikt: "sanning, står det, kan aldrig handla om korrespondensen med världen sådan som den egentligen är". Att så är fallet visste redan Charles Baudelaire och skrev skimrande vacker lyrik med rötterna trevande ner i lager av förruttnelse. Så får Marie Norins dikter näring i ett för inte länge sedan bebott höghusområde när samtalen förs mellan då och nu, mellan centrum och periferi, mellan yta och djup. Genom att treva i framkallningsbadets mörker föds bilderna åter och scenen ställs i delvis nytt ljus. Säkert är flickan som nu blivit vuxen inte ensam om att i sitt album äga fotografiet av sig och något syskon poserande som lucia och stjärngosse i gryningen. Vad betyder bilden? Och säkert är hon inte ensam om att förvalta det märkliga sug som infinner sig inför åsynen av näckrosorna på vattenytan. Av oron har det blivit lyrik som går utanpå det mesta. Eva Maria Erns blyertsteckningar kommer nära inventeringarna av föremålen som hålls fram. Sökandet når fram till ett slags hållbar sanning i minnesbilderna. Detta till trots vilar oro och oroskänslor över arrangemangen.