Suckarnas bro är lätt att gilla

På väg till fängelset i det gamla Venedig korsade de dömda Suckarnas bro. När de stod på bron visste de att allt hopp var ute. Framför dem väntade ett liv bakom järngaller, innanför höga, kalla stenmurar skulle de leva och dö.
I Olen Steinhauers alldeles hänförande kriminalhistoria lever människorna i ett hopplöst, trist och hårt anonymt land bakom järnridån. De är satta under den sovjetiska stöveln.
Det är 1948 när vi möter vår hjälte, en ung polisman, som under kriget hade lämnat sitt hemland för att fiska i det arktiska vatten långt uppe i norr.
När han träder in i folkmilisens tjänst behandlas han som paria av sina kolleger. Han möts av djup misstro och isande kyla.
Varför slogs han inte för fosterlandet mot nazisterna?
Han betraktas som en spion. En ökänd hallick har tipsat hans kamrater om att han inte är att lita på.
Efter att inledningsvis varit ute i kylan får han ändå chansen att visa framfötterna. Och han lär sig snabbt läxan hur brottslingar ska hanteras i det kommunistiska paradiset:
- Ingjut rädsla. Skräm skiten ur dem. Krossa något. Det är så man uppnår resultat, råder hans mer erfarne vän.
Han får ansvaret för att undersöka hur en mycket populär låtskrivare har mördats. Det är en regimens diktare: en kommunismens smörsångare som har manat folket att följa ledarna med sånger som Vitgardisterna i ditt hjärta måste rotas ut och Rättvisan skyndar fram i en kärve av kulor...
Spåren leder mot den absoluta toppen i samhället och partiet. Det finns politiska motiv bakom mordet och ett avslöjande är naturligtvis allt annat än populärt.
Även om författaren använder en del enkla och kanske lite billiga berättarknep, så är det väldigt svårt att inte tycka om Suckarnas bro.
Vi har mött romanens typer förut: Det är kvinnan med problem, den korrumperade makten och den gode hjälten som går sin egen rättrådiga väg.
Men berättelsen utstrålar så mycket värme och närhet så de lite fyrkantiga karaktärerna kan vi med lätthet förlåta och stå ut med.