Styrkedemonstration i Bryggaren

1785 skrev Wolfgang Amadeus Mozart en sina finaste Konserter - för pianoforte och orkester. Och visst kom den att spelas lite då och då. Men utanför vad man kan kalla de inre musikkretsarna, alltså för folk i allmänhet, blev den i stort okänd i över 180 år. Att det då hände något berodde på en svensk men var närmast en slump. En av Bo Widerbergs medarbetare i filmprojektet "Elvira Madigan" föreslog honom att istället för den nyskrivna komposition han tänkt sig ta in välja en sats ur den där Pianokonserten som ledmotiv.
Bo Widerberg tog till sig förslaget. Och när filmen blev klar och berömd och rullade ut över snart sagt hela världen upptäckte denna värld även Mozart. I form av den andra satsen, det undersköna Andantet, ur hans C-durkonsert med numret 21. Om det finns ett evigt liv kanske Mozart har upptäckt alltsammans. Han dog bara tre år efter sin komposition, 35-årig.

Detta Andante ingick i Orkesterföreningens Vårkonsert i Bryggaren på söndagskvällen. Vid flygeln satt Eva Pierrou. På dirigentpulten stod Sören Petterson. Runt omkring de båda fanns Orkesterföreningens alla instruentalister som vi berättade om i lördagstidningen. Salongen var tätt befolkad av längtansfulla musikälskare.

Det där Andantet var inte det första numret på programmet. Konserten inleddes med samme Mozarts fyrtionde Symfoni - hela året är ju Mozarts - komponerad tre år efter Pianokonserten. Det är ett massivt lass, kanske i tyngsta laget som inledning för en hopplockad ensemble som Orkesterföreningen. Allt satt inte heller riktigt på plats, och särskilt utsatt kan man säga att brasset var. Den tredje satsen, Menuetten, kändes ibland som en menuett i stövlar.

Annat och rent överdådigt blev det efter Piano-andantet och pausen. Då handlar det om Ludwig van Beethovens så kallade Trippelkonsert från 1804. Den är ett symfoniskt verk med en pianotrio i centrum, alltså en trio för piano, violin och violoncell. Att Orkesterföreningen vågar sig på ett så ursvårt verk är bara det ett styrkeprov. Och att vår lilla stad har egna solister på nivå för den uppgiften låter som ett kvällstidningsuppslag.
Pianisten är Eva Pierrou, violinisten Alexandro Costici. Eva Pierrou är naturligtvis mest känd. Hon debuterade förresten som 16-åring som solist med samma Orkesterförening, och då var det hennes far, Ivar Pierrou, som höll i taktpinnen. Alexandro Costici är en högst etablerad violinsolist, inte minst i själva stadens musikliv.
Men Daniel Furugren, som efterträdde Gunnar Andersson som Musikskolans cellolärare när Gunnar pensionerade sig för bara något år sedan, han har inte trätt fram på det här sättet tidigare. Och i den här trion har Beethoven låtit just cellon vara det instrument som tar tonen, som har initiativrollen. Hans cellospel är lysande. Måtte han få flera uppdrag av den här klassen, så att han känner sig välkommen här, även utanför jobbet på Musik- och Kulturskolan!

I Beethovenkonserten mognar, växer även hela orkestern. Jag kan tänka mig att det just är de tre överdådigt spelande solisterna som inspirerar, som får hela orkestern att blomma. Den som ser till att allting fungerar är Sören Petterson, han som tog över dirigentrollen när förre musikskolerektorn, Damiano Pegrari, gick i pension.
Sören Petterson gick också i pension, förra året, men bara som musiklärare. Som dirigent finns ingenting av pensionär över honom. Och han handskas imponerande med sin uppgift.
I stil, säkerhet, analys, greppet över en orkester där alla verkligen inte ligger på samma kunskapsnivå. Det inger respekt, det gör att vi kan tro på ännu fler framgångar.

Publiken tände starkt. Men det verkade sannerligen även orkerstermedlemmarna ha gjort. Luften där i Bryggaren vibrerade av glädje. De tre solisterna hade säkert förbrukat det mesta av sina krafter i Trippelkonserten. Men stämningen gjorde att de beslöt sig för ett extranummer. och det blev Gades Trio för samma uppställning. Den sitter nog fortfarande kvar i huvudet på många av oss, som ett frö av hopp för nya krafttag från Orkesterföreningen!