De två är Kurt Wiklander och holländska Eke Simons. Men även om det bara är de som spelar lever där en tredje huvudperson programmet igenom, den ungerske tonsättaren Franz Liszt. Det är 201 år sen han föddes. Nästan allt handlar om honom. Både i själva musikvalet och det föredrag (snarast glatt kåseri) som Kurt W bjöd på efter mingelpausen - Gränsömusikens traditionella mellanakt.
Att temat blev Liszt är begripligt - ja mer än så. Han var samtidens största pianovirtuos. Ja, han rent revolutionerade pianotekniken och var dessutom den som förde fram pianot som ett överlägsen instrument i solosammanhang.
Detta med hans egen virtuositet har inspirerat och utmanat pianister i alla tider sedan dess. Men för att lyckas hålla den klassen krävs just den spelkvalitet som de båda nämnda solisterna besitter.
Eftersom konsertnumren inte var tryckta i programfoldern bifogar jag en uppräkning se faktarutan). Läsare med viss insikt i pianokonstens krav och utvägar ser direkt att samtliga inslag ligger på absolut proffsnivå, både tekniskt och konstnärligt.
Redan från första stycket ligger det förresten till så, Wiklanders egen Liszt-hommage, alltså hans hyllning till den tonsättare som påverkat honom mest.
Visst är Wiklander och Simons olika i sitt spel, i sina tolkningar. Men kraften hos de båda känns så äkta, så mogen att man sitter där i den lilla slottsalen och häpnar. Och vi var många!
Alldeles perfekt för flygeltonen är dock inte akustiken. I satser där nästan aggressivitet tonar fram blir ofta ljudet besvärande skarpt.
Går den skärpan att mildra skulle njutningen växa.
I sitt Liszt-kåseri berättade Kurt W bland annat om en händelse på en konsert i S:t Petersburg med Franz Liszt som solist.
Mitt i musiken börjar två personer tala med varann, så högt att övriga lyssnare irriteras. Även Liszt, på flygelstolen, uppmärksammar det. Han slutar spela, reser sig och ser både frågande och förgrymmad ut.
En av de två störande märker läget och undrar högt uppåt scenen "varför spelar han inte?"
Liszt ser direkt att den som talar är den ryske tsaren. Och då ropar han: "när tsaren talar ska väl alla andra tiga."
Om följden blev tystnad eller skratt vet jag inte. Men på Gränsö höll den tysta, beundrande koncentrationen i sig, trots att konserten drog långt över två timmar.