Strålande Kidman hjälper inte

En make dör under en joggingtur i Central Park. I samma ögonblick föds ett barn. Tio år senare, när hustrun äntligen är redo att gå vidare i sitt liv och är i stånd att gifta om sig, dyker en tioårig pojke upp i hennes hem och säger "Anna, du får inte gifta dig med Joseph. Du är redan gift med mig. Jag är Sean".
Till en början tar Anna (Nicole Kidman) det hela som ett bisarrt skämt. Men sakteliga börjar hon och hennes familj ana oråd. Pojken vet oroväckande mycket om Sean och Annas tidigare liv, detaljer som han inte borde ha någon vetskap om. Sakteliga börjar Anna tveka. Kan hennes döde make ha återfötts i den unge pojken? Och om så är fallet, kan hon då genomföra giftermålet med Joseph? Och om hon inte kan gifta sig med honom, vad ska hon göra med de återuppväckta känslorna för Sean och sin relation till honom? Till den "nye" Seans favoritsysselsättningar hör ju att leka i klätterställningar, ett intresse de inte delar.

"Birth" vållade en del rabalder i USA inför premiären, främst för att den påstods innehålla heta scener i ett badkar mellan Nicole Kidman och den unge Cameron Bright. Nu består den scenen mest i att de två sitter i varsin ände av karet och huttrar, så det går inte riktigt att komma ifrån tanken att den "bomben" kanske var planterad av filmbolaget för att väcka intresse på biograferna.
Men trots att badkarsscenen är lam finns det annat att uppröras över i "Birth". Filmen försöker behandla en för många absurd frågeställning på ett seriöst sätt, och det bör de ha heder för, men det är inte trovärdigt gjort. Det faller tyvärr på det viktigaste av allt: Nicole Kidmans karaktär Anna. Det är inte det att Kidman är dålig, tvärtom är hon stundtals strålande, men karaktärens agerande är i mitt tycke helt obegripligt. Tioåringen Sean, som trots att han påstås besitta den döde Seans minnen, erfarenheter och känslor, beter sig filmen igenom som ett bortskämt, egocentriskt och ganska elakt barn. Hur Anna kan få känslor för honom är en gåta, och eftersom hela filmen bygger på att man ska förstå de kval hon genomlider, så blir resultatet ytterst märkligt.

Trots bra skådisar, vackert foto och en i övrigt genomtänkt historia, sitter jag bara och blir irriterad i drygt 90 minuter. Och det var väl inte meningen.
Med svenska ögon sett är därför den enda behållningen i "Birth" att Peter Stormare inte spelar galen ryss. Hans karaktär är faktiskt, tro det eller ej, helt normal.