Stråkmusik med gripkraft

Som recensent är det kanske inte passande att lägga in alldeles personliga upplevelser av musiken, alltså av ett verk som sådant, inte hur det spelades just nu. Men ibland kan man helt enkelt inte låta bli. Och möjligen kan mitt exempel tjäna som en bild av vad musik kan ställa till med inuti en människa.
Det handlar om Sjostakovitjs åttonde Stråkkvartett, den som brukar kallas Dresdenkvartetten och är särskilt aktuell just nu, 60 år efter de allierades förfärande, bombmassaker där.

Som mycket ung journalist sändes jag dit på hösten 1952 för att beskriva hur det såg ut och hur det påverkade livet. Det var mitt allra första uppdrag utanför Norden. En oskuldsfull, ung svensk mitt i en obegriplig krater av fasa.
Jag kom hem stum, rädd att förlora jobbet på den danska tidningen.
I själva verket hade man inte väntat sig så mycket av mig utan mer sänt iväg mig för att kolla "om jag hade känslor i kroppen", inför kommande planer. Men känslan av misslyckande levde kvar i mig.

Den som fick allt att lossna var Dmitrij Sjostakovitj. Han kom dit 1960, det såg fortfarande lika fasansfullt ut. Men han var ju konstnär och hade förmågan att uttrycka vad jag inte förmådde.
I en stråkkvartett, alltså utan vare sig slagverk eller wagnertubor, skildrade han vad som hade hänt. Bomberna, skotten, skriken, blodet, fasan. Men också den första maskrosen som letat sig upp genom en spricka i asfalten. Allt detta med fyra stråkar, Fyra ynka stråkar!
Ingen annan musik i mitt liv har betytt så mycket för mig som denna stråkkvartett. Och gör så alltjämt.

På söndagskvällen spelade Camerata Nordica den i Marieborgskyrkan under Levon Chilingirian, ensemblens konstnärlige ledare. Kvartettformen var då utbyggd till orkesterversion. Jag vet att somliga menar att den storleken förtar mycket av ursprungsidén. Men styrkan i budskapet sitter fast, tycker jag. Och Chilingirian injicerar en specifik skärpning i gruppen. Man sitter häpen, mållös. Inte ens applåden efteråt känns naturlig.

Nå, det var konsertens allvarliga inslag. Före Sjostakovitj fick vi lyssna till Griegs Stråkkvartett nr 2 i F, även den naturligtvis i orkesterstorlek. Den kvartetten fullbordade aldrig Grieg, av outgrundlig nanledning. Men det har, kan man säga, Levon Chilingirian gjort, och det låter äkta frisk Grieg rätt igenom.

Efter paus först fyra "Intima miniatyrer" av John Fernström, svensk 1900-talstonsättare som inte är så allmänt känd. Men han efterlämnade en skön samling kompositioner när han dog 1961, drygt 60 år gammal. Miniatyrerna är trivsam, charmfull musik, väl omhändertagen av cameraterna.

Finalen var säkert en önskedröm för många i publiken, en Stråkkvartett av Mozart, även den numrerad 2 men i D-dur. Mozart var hela 16 år när han skrev den, med humör och skaparkraft av geniala mått. Detta trots att pappa Leopold påstod att det bara var något som Wolfgang Amadeus höll på med som tidsfördriv.

Även i originalversionen finns en femte stämma, kontrabasen. Så förstoringen till ensemblevidd känns helt riktig. I det här fallet fanns också en för oss ny basist med, en som verkligen imponerade, Eran Boroviz.
Stämningen blev så stark att ensemblen inte kom undan utan extranummer, två faktiskt. Det allra sista var ett litet vykort, "Haprpan", från Levon Chilingirians hemland, Armenien. Innan dess hade Camerata Nordica bjudit på norske romantikern Johan Svendsens grepp om folkvisan "Allt under himmelsens fäste". Det var ett pricksäkert val. Vi satt där redan.