Stort konstnärligt misslyckande

Det är aldrig snyggt när avsikterna är för tydliga, när trådarna syns.
Italienaren Roberto Benigni blev hela världens älskling med "Livet är underbart" (1997), en film som talade om det näst intill onämnbara - Förintelsen - med ett varmt leende.
Några år senare blev Benignis Oscarsguld till sand när han dunderfloppade med "Pinocchio". Klart han blir ledsen. Klart han börjar fundera. "Vad var det jag gjorde så rätt förra gången? Kan jag göra om det?"
Men, Roberto, man kan aldrig göra om någonting.

Mönstret går alltså igen till hundra procent. Benigni vill använda en liten tragedi som ingång till en stor. Här är det hjältens älskade som ligger i koma i Bagdad mitt under brinnande Irakkrig. Benigni och hans Charlie Chaplin-persona flyger in för att predika kärlekens budskap genom komisk förvirring; humanism med spretigt hår och snubblande fötter.
Jag är ledsen, men det är bara osmakligt när Benigni kör sin clownrutin på ett sjukhus där människor ligger och dör. Läkarna försöker rädda liv men det står en förälskad pajas i vägen - lokalbefolkningen flyr undan bomber men snubblar på Woody Allen och alla bröderna Marx som skriker "Hörru araben, Ali eller Omar eller vad du heter, vänta, jag måste rädda livet på en vacker italienska."
Hela universum kretsar kring honom och hans hjärteprojekt. Det finns gränser för vad man kan förlåta för kärlek. Jag trodde det knappt, men efter att ha sett "Tigern och snön" vet jag.

Det är klart att Roberto Benigni inte har vare sig koloniala, rasistiska eller kulturimperialistiska anslag med sin film, även om vissa redan tagit kölapp för att hinna först med att tolka den så. Det handlar bara om ett stort konstnärligt misslyckande. Tack och lov, måste jag nästan säga, känns kriget och lidandet aldrig det minsta äkta eller levande. Det är bara dekor bakom en scen där Benigni förtvivlat viftar med sitt trollspö. Men magin kommer aldrig.