Storslaget och svårslaget i S:t Petri

Förklädd Gud, denna vidunderliga lyriska svit av Lars-Erik Larsson har man aldrig förut givit sig på här i Västervik. I varje fall inte under år som går att överblicka. Så det var på tiden. Att göra det är ett musikaliskt storäventyr.
Visst går det att framföra Förklädd Gud i kammarformat. Men det är först i den nu presenterade formen som verket får möjlighet att riktigt bränna till.

Det är ungefär 65 år sedan Förklädd Gud kom till och snabbt fick sitt uruppförande i radion. Detta var både enkelt och naturligt. Kompositören var Radioorkesterns dirigent, och textförfattaren, den berömde Hjalmar Gullberg, var Radioteaterns chef. Framgången kom direkt. Och ända sedan dess är Förklädd Gud ett av de allra mest framförda verken i svenska kyrkor, trots att det egentligen inte var tänkt som kyrkomusik!

Ändå var Förklädd Gud bara finalen på söndagens konsert i Sankt Petri kyrka. Hela programmet handlade om svensk musik, med stycken ur Drottningholmsmusiken av Roman och ur kantaten Sången av Stenhammar, Peterson-Bergers Vid Frösö kyrka och Romansen ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit. Även den finns ju på listan över den mest älskade svenska musiken. Så långt ren orkestermusik med Orkesterföreningens ordinarie dirigent, Sören Petterson, på pulten. Säker som alltid.

Två solistnummer var också inlagda i den delen av konserten som var något slags förspel inför Förklädd Gud, lockropet som fyllde kyrkan och kändes som en famn av förväntan.
Barytonen Claes-Georg Hansson sjöng Peterson-Bergers Böljebyvals och gjorde det elegant. Även Sara Andersson sjöng Peterson-Berger, hans tredje Visa i folkton. Så vi fick ännu ett prov på att Sara Andersson (med levande Loftahammar-rötter) är på väg mot en hög framgång som sopransolist, särskilt inom opera. Internationell också, det är jag övertygad om.
Men det handlade inte uteslutande om toner, varken i "förspelet" eller Förklädd Gud. Som recitatör var TV-kände Helge Skoog inbjuden och i sådana roller är han en trygg och styvt balanserad tolk.

Nu till Förklädd Gud. Och där tog Bo Ingelberg över som dirigent och med den inlevelse som verket kräver. Orkesterföreningen, med en hel del inlån av instrumentalister, lät som en riktig symfoniorkester. Kyrkokören var heltänd. Alla gav allt vad de hade av kraft och känsla. De två solisterna likaså, liksom Helge Skoog. Varken som artister eller publik går det att värja sig mot den känslostorm som Larsson och Gullberg bygger upp. Förklädd Gud avrundas milt i den sista satsen, Andantet. Och någon minut var kyrkan tyst innan församlingen reste sig och formligen kastade applåderna i famnen på alla medverkande.
En storslagen kväll. Och svårslagen!