Storslagen Sverigedebut

Till det vanligaste för regionala eller lokala arrangörer av kammarmusik hör inte satsningar på något okänt. Men con amore, som håller till i Västerviks tingshus med sina konserter, den föreningen vågade. Det var inte bara modigt förresten, även klokt. Konserten i går kväll med den finske pianisten Tuomas Kyyhkynen blev en succé. Salen fullsatt, stämningen hög. Ja, rent högljudd när allt var över.
Där satte sig alltså Tuomas Kyyhkynen vid flygeln. Han är 19 år och har spelat piano i 14! Detta gick att läsa sig till på kultursidan i onsdagstidningen. Han spelade Mozart, Sibelius, Brahms, Chopin och Prokofjev.

Någon notvändare fanns inte på plats och behövdes inte. Hela programmet spelade Tuomas utantill.
I pausen fick jag frågan. Om man bara är 19 år och har dessa två timmars musik i huvudet, finns det då plats för någonting annat?
När man hör Tuomas Kyyhkynen spela begriper man ganska snart att det bara är hans kropp som är 19. Där kan säkerheten få rum. Men att kunna ta till sig vad så olika tonsättare om de uppräknade har menat och manat fram i sina verk, för det krävs högre mognad. Och det märkliga är att denne pianist (som naturligtvis en gång i livet var ett underbarn) förmår förmedla all denna musiks tankar till oss.

Han inledde med Mozart, den 18:e Pianosonaten i D-dur. Spelet kändes som en demonstration av kunskap och teknik. Jag tror inte jag var ensam om att tänka: går han så självklart iland med detta, hur ska då svårigheterna kunna se ut? Den här Mozartsonaten är ju dessutom särskilt tacksam genom att den (det här menar jag bara symboliskt) spelar på så många strängar.

Häpna blev vi. Och den känslan bet sig fast. Och fördjupades.
Jean Sibelius fiss-moll-Sonatin. En halvdussin lång rad ur de "Klaverstycken" som Brahms samlade ihop och gav ut mot slutet av sitt liv. De kräver snabba skiften i pianistens temperament för att styckenas mycket olika natur riktigt ska märkas. Även det gick Tuomas Kyyhkynen iland med.

Efter paus blev upptakten något lugnare, mer romantisk genom en Nocturne (den i c-moll) och en Barcarolle, båda av Chopin. I extranumret letade sig Tuomas åter till en Chopin-Nocturne, säkert för att vi skulle ha ljusa, lugna tankar när vi ändå måste skiljas.

Programfinalen med Sergej Prokofjevs Sonat nr 7 får jag inte glömma. Den var det enda inslag som närmade sig vår tid, komponerad för bara drygt 60 år sedan.
Men funderingar väckte den. Nej, inte musiken som sådan men detta att en superung pianokonstnär i dag som Tuomas Kyyhkynen inte ger sig på nutida musik, inte markerar sin status i musikvärlden åt det hållet.

Som val var fredagskvällens program lika stark, anser jag. Allting behöver inte vara nytt för att vara angeläget. Även i dag kan vi lära mycket av det klassiska.
Kyyhkynen är kanske ett krångligt namn för svenska öron, men lägg det på minnet! Förutom i Finland har Tuomas spelat åtskilligt nere på kontinenten, vunnit priser och beröm. Men kvällen i Tingshuset var hans svenska debut. Och den skedde i Västervik. Jag är övertygad om att vi kommer att få många anledningar att påpeka detta.