Storslagen musik i kammarformat

Man ska ha rätt att ta emot och bli glad åt goda ord. Det gjorde jag under pausen på gårdagskvällens konsert i Marieborgskyrkan. Tre ur publiken kom fram till mig och sade: i förhandsartikeln om Andras Agoston kallade du visst honom superviolinist? Ja, svarade jag." Det var på pricken, tyckte vi - något sådant har vi aldrig hört!"
Själv hade jag ju gjort det, för ett par år sedan i vår grannstad västerut, och det minnet kröp upp när jag fick reda på det här fredagsbesöket. Orolig var jag ändå. En kammarkonsert med ett praktiskt taget okänt namn. En fredagskväll i maj, alltså utanför den egentliga konsertsäsongen. Och i Marieborgskyrkan, en lokal som passar utsökt när orkestrar som Camerata Nordica tar plats men som inte är lika välanpassad för de mindre formaten. Tingssalen hade känts riktigare. Den ganska intima stämning som infinner sig där har rätt kammarformat. Och inte är det väl så att kammarmusikföreningen con amore har monopol på Tingshuset. Samarbete mellan Orkesterföreningen och den föreningen är nog på tiden.

Detta med det udda tillfället då. När det handlar om artister som Andras Agoston får man vara tacksam när möjligheten dyker upp. Och trots den ljuva kvällen, som skapt att avnjuta i någon berså, kom det riktigt mycket folk.
Där satt jag och mindes konserten i Vimmerby. Andras Agoston med sin violin, hustrun Zsuzsanna Adorjan vid flygeln, och detta vill jag få ur mig snabbt: hon är en utsökt pianist. Och i förhållande till många av kollegerna på Europas konsertestrader har hon en extra talang som grundar helheten. Hon försöker aldrig briljera ovanför solisten. Bara detta att hela konserten låta flygellocket täcka klanglådan gör att balansen violin - klavér blir perfekt.

Ett enda nummer från den nämnda Vimmerbykonserten fanns också på Västerviksprogrammet. Det var spanjoren Pablo Sarasates "Zigeunerweisen". Det var jag tacksam för. Men också, bara för min egen del, att allt det andra var programnytt, och jag ska förklara varför
Agoston är ingen turnéräv som tragglar samma program på scen efter scen. Han skulle kunna spela för oss här en vecka till utan att nöta ut redan spelat. Så bred, så växelrik är hans repertoar, och alltsammans sitter i hans huvud.

Men med Zigeunerweisen är det något speciellt. Många västeuropeer tror att de förstår syftet, själen i zigenskinspirerad musik. Visst lyckas somliga uttrycka detta, men ovanligt är det. Ytterst sällan blir det så äkta som när en artist med Agostons resning och insikt tar tag i den musiken. Då bränner det till. Och vi sitter där, stumma av häpnad.
Senare i programmet spelade han också Sarasates "Carmenfantasier". Tekniskt är den ännu häftigare. Violinister som Andras Agoston verkar inte ha de ringaste tekniska problem. Allt känns så självklart naturligt. Detsamma gäller också Zsuzsanna Adorjans roll vid flygeln.
Programmet var också upplagt så att vi skulle få en bild av deras bredd. En Telemann-fantasi, Pugnani-Kreislers Preludium och Allegro, Mozarts Sonata i e-moll, Bartoks kluriga Rumänska danser. Och som final ett par briljanta Tjajkovskij-bilder.

Paret Agoston-Adorjan
är vana att uppträda över snart sagt hela världen. Ofta i pampiga sammanhang. Så skönt det då är att möta konstnärer som trots detta inte är det ringaste bortskämda utan påtagligt glada över att även få bjuda oss här i lilla Västervik på något storslaget - i kammarformat!