Storhetsvansinne och muskler

Steven Soderbergh, George Clooney, Brad Pitt och de andra har fått igång en smart liten operation här. Målet är att tjäna ihop pengar till deras svartvita filmer om krig, filmer som vinner priser men ingen vill se. Världens största casino, dit de hela tiden återvänder för att fylla kassan, är du och jag och alla vi känner.
Den här gången ska världens mest välklädda Jönssonliga blåsa en casinoboss (Al Pacino) som hämnd för att han i sin tur blåst deras kompis. Men redan under den förra filmen, "Ocean?s twelve", lärde vi oss att inte ställa för många frågor om handlingen utan bara acceptera den. Det är, tyvärr, svårare nu.

Den första "Ocean?s"-filmen präglades av elegant charm, den andra av återseendets glädje. Allt det har i "Thirteen" ersatts av storhetsvansinne och muskler:
Filmen är "over the top" som en helgongloria. Om casinot har ett nytt säkerhetssystem är det så avancerat att det kan stå emot kärnvapenangrepp, reparera sig själv, beräkna alla spelares vinstchanser och fixa en date med Tuva Novotny. Om ligan ska ta sig fram till casinot gör de det med borren som grävde engelska kanalen, går den sönder köper de en ny borr, den som grävde från andra hållet.
Alltihop är kompetent, snyggt och ibland roligt, bara det att man inte bryr sig. Det är roligare med en smart liga som genomför det stora tågrånet bara med hjälp av en tablettask, ett bokmärke och Fredrik Reinfeldts passfoto än en samling mångmiljonärer som köpt en stor jävla maskin som håller tåget uppochner och skakar det.