Storartat i Bryggaren

Kan den som inte var där föreställa sig hur det låter när bortåt sjuttio blåsare med tränade lungor tränger ihop sig och drar igång på Bryggarens scen? Och hur lång tid tog det för den som var där att återhämta sig till normal hörsel? Storbrass i en teatersalong är verkligen någonting extra, inte minst när det gäller decibellen!

I tisdagstidningen berättade vi vad som skulle hända. Att musikkårerna i Gunnebo, Överum, Gamleby men också Hafsbandet, Frälsningsarmén och Musikskolan skulle slå ihop sig till en jätteorkester. Och för att nå riktigt högt engagerade man musikdirektör Lars-Gunnar Björklund från Stockholm. Bland mycket som den mannen gör är att lära upp nya dirgenter hos Försvarsmuskcentrum. Med andra ord var han rätt man för uppgiften. Förutom de rena kunskaperna och auktoriteten en auktoritet som han har med sig växer det fram en särskild koncentrastion. Disciplinen ökar när någon utifrån tar hand om taktpinnen. Med de invanda ledarna är man vardagskompis. Nu skulle det bli andra tag.

Och blev! Konserten "För Tjust i blås" växte upp till ett klarspråk över vad som går att åstadkomma när man tänker framåt och håller ihop. Strömmar av värme från den fullsatta salongen till scenen betyder mer än all världens blommor efteråt.
Det var som att höra en alldeles ny orkester. Disciplinen jag talte om, alltså behärskningen av stämma för stämma till en helhet. Och i summan en balans, en kontroll från dirigentpulten som täcker hela fältet. Storartat blir en bra sammanfattning.

I fredags kväll kom Lars-Gunnar Björklund till Västervik och drog igång de avgörande repetitionerna. Hela lördagen höll man på. Och söndagen, timmarna före uppvisningen, var det inte heller tid för lov. Men ingen klagade. Alla var införstådda med vad som behövdes för att nå målet.

Och när det var dags och alla hade bänkat sig på scenen steg Per-Ola Ålstam fram som konsertens huvudkonferencier. Jo, Lars-Göran Björklund hade också en hel att säga, liksom Nils-Inge Andersson. Nils-Inge hade dessutom tagit dit ett dussin blåsarelever från Musikskolan. Och visst är det angeläget med exempel på att det finns en återväxt, att inte blåseriet dör ut för att så många unga har gitarr eller trummor som enda instrumentval.
Samspelet mellan de tolv eleverna och de mer vuxna bakom dem var ett fyndigt grepp. En av eleverna, trummisen Simon fick ett extra jobb, att trumma igång hela publiken att klappa med i "We will rock you".

Mycket i programmet hade självklart marschtakt. Suget att klappa takt kom loss gång på gång. Några nummer vill jag gärna nämna. "Torneriks visa" till exempel, med Tommy Persson som solist på flygelhorn, uppbackad av Gunnar Andersson på kontrabas och Mats Dahl på trummor. Den märklige Tornerik (öknamnet kom från hans söndagsjobb att stå i tornet och trampa luft till orgeln i Åhls kyrka) hade en särskild förmåga att skapa underfundigt melankoliska melodier. Framförandet blev snyggt.
Svensk Rapsodi nr 1 av Erik Leidzén är också en intressant skapelse med många inslag från svensk folkmusik. Arrangörern var en på tidigt 1900-talet till USA utvandrad frälsningssoldat med strong vilja att göra gott i sitt nya men även med svår hemlängtan, något som hörs i hans Rapsodi.

Extranummer blev det ju, till och med två. Lars-Gunnar Björklund var generös nog att redan inför första tala om att applåderade vi ordentligt fanns ett andra redan klart på notställen. Det blev en kraftfull marsch som komponerades för att gjuta mod i delegaterna då det drömda världsspråket Esperanto samlade entusiaster till kongress i Stockholm 1939. Blåsmusik väcker alltid minnen.
Lars-Gunnar Björklund tackade för sig med att säga att han gärna kom igen. Det lät lovande.