Det är i huvudstaden det händer, tänkte jag och sökte en kurs på Södertörns högskola i Flemmingsberg. Flyttlasset gick till Huddinge och ett kollektivboende i form av en villa, där jag skulle trängas med fem andra studenter.
Mitt rum visade sig vara tio kvadrat stort och extremt dammigt. Det spelade ingen roll hur mycket jag städade. Dessutom var huset extremt lyhört. Och strax intill villan låg en väg där tusentals bilar susade förbi varje dag. Så någon djupsömn var det inte att tala om. På toaletten grodde dessutom något i taket som såg ut som svartmögel. Kanske var det här straffet för att jag lämnade Sveriges framsida?
Första månaderna brydde jag mig dock inte om mitt taskiga boende. Allt var ju så nytt och spännande. Till och med att åka tunnelbana var kul. Mitt lantisjag gick inte att dölja.
Sedan entusiasmen lagt sig har jag börjat lägga märke till hur sura alla mina medresenärer på tuben ser ut. Utarbetade, bleka och sönderstressade människor som undviker varandras blickar.
Och ovan mark möts man sedan av tusentals halvspringande fotgängare. Som om man befann sig i New York. Storstadsborna går rakt fram i hög takt och med bestämda steg. Är man i vägen får man skylla sig själv.
Stadens invånare är sällan särskilt öppna eller tillmötesgående. Åtminstone inte i innerstaden, som jag brukar likna vid ett isolerat medel- och överklassreservat.
Men är du tillräckligt hipp och cool eller känd så har du en chans på stockholmarna. Image och utseende är centralt i denna stad. På Söder blir du synad från topp till tå. Ser han inte lite "svennig" ut, tänker den förbipasserande hipstern? Och på Östermalm är man inte tillräckligt rik. Du ska sticka ut, men inte sticka ut för mycket, för att matcha Stockholms konforma mall för hur man ska se ut och vara.
Men vänta här nu! Hur generaliserande och klyschig får man bli? Det finns faktiskt gott om trevliga stockholmare. Som till exempel min kärlek och hennes vänner. Kanske är det så att det framför allt är lantisar som jag som flyttar till huvudstaden som blir drygast - eftersom vi tror att det är nödvändigt för att passa in? Kanske blir till sist jag en av dem? Hoppas inte det. Men oavsett vad som händer så blir Stockholm aldrig riktigt min stad.