Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Skevheten i bleka leenden över tunnelbanans pilsnabba linjer. Ett oändligt, oupphörligt passerande. De pånyttfödda pappersmuggarna med hett kaffe. Myllret, massan. Tågens dunkande. Ett stycke Stockholmsliv. Som en av alla städer. Lite lånad för ett tag. Tillfälligt min kanske. Dygnsrytmen. Kväll och morgon, natt och dag. Avbytare. Andrahandskontrakt. Tillfälligheter. Slumpmässiga dörrar som öppnas och stängs. Alla står packade på gröna linjen klockan 07.52. Tätt intill varandra, mycket närmre än vad som är socialt accepterat i något annat sammanhang. En dov tystnad råder. Sömnig stämning. Mobiltelefoner på avstånd ringer från jackfickor en halvmeter ner i människomassan. Så nära men ändå så långt ifrån. Ingen vet något om någon. Om en minut öppnas dörrarna med sitt automatiska klick och alla försvinner ut mot Vasagatan, Drottninggatan, Sergels torg. Mot perronger, bussavgångar, hastiga cafébesök, möten och viktigheter. Eller vi ser i varje fall ut så. Blicken fäst i fjärran, raka led mot rulltrappan. Hålla till höger, igenom spärrarna och så i väg. Ut. Bort. Fram. Globen lyser lila om natten och ser ut som en magisk boll. Rådhuset. Vattnet. Gamla Stan. Stockholm genom turistens ögon och ändå inte. Det är kallt. Stockholm är vackert också när löven fallit. Stockholm kan vara storslaget. Men det ilar inte längs ryggraden när bussen glider in till centralen. Staden äger inte längre samma berusande effekt, blåser inte längre bubblande kolsyra i blodet som när jag var tio eller 16 och Stockholm var störst. Då var allt spännande, nu är jag, om än aldrig så lite, en smula blasé. Stockholm är inte längre så stort. Men jag kan fortfarande gå vilse och längst ner i väskan fladdrar en pinsam minikarta från Pressbyrån omkring. Första hjälpen mot felsteg. Jag bejakar de sena, tillgängliga tiderna, dygnet-runt-öppna apoteket, biograferna, Dramaten, Stadsteatern, museerna som jag har ambition att besöka men aldrig kommer i väg till. Känner mig omsusad av det fantastiska utbudet och samtidigt ständigt stressad över att missa något. Orolig för att vara på fel plats, för att inte hitta det bästa, charmigaste caféet på den mest undangömda gatan. För att missa intressanta spelningar på klubbar jag ännu inte känner till eller äta söndagsbrunch i timmar på ett ställe där omeletterna inte är lika goda som två kvarter längre bort. Rädd att bli som alla dem jag alltid sagt att jag inte ska bli som. Som relativt nyinflyttad sitter tvångströjan stramt åt. Att utnyttja stadens givna fördelar känns självklart. Det finns så mycket att göra. Det slutar med att jag sitter inne och har ångest för att jag inte ids ge mig i väg. Därute virvlar Stockholmslivet förbi medan jag likt en pensionär betraktar grannens katt två våningar ner genom fönstret.
