Men då handlade det inte om vilka sånglystna som helst utan om en samtränad, skicklig grupp under namnet Linköpings Kammarkör. Och körens konsert gavs i S:t Petri.
Linköping har faktiskt två högtstående kammarkörer. Den andra heter Linköpings Domkyrkas Kammarkör. Men den nämnda besökskören är inte mindre kyrklig, fast då är inte den ståtliga Katedralen samlingspunkten utan S:t Hans kyrka. Där är körens ledare, Lars Beckman, organisten. Som körledare är han både professionellt inspirerande och ödmjuk inför resurserna.
Båda de nämnda körerna annonserar ofta att vad de bjuder på, det är katedralmusik. Här i Västervik stämde det rätt igenom.
Linköpings Kammarkörs enda problem är välkänt inom de flesta blandade körer. Bristen på mansröster är närmast en mall i kyrkokörerna.
Av Linköpingskörens 17 röster är bara en tredjedel mäns. Det märks. Förutom att tenor- och basrösterna blir lite undanträngda kan det, när det drar åt höjden, bli i vassaste laget. Räddningen då är att sopranernas röster är så kristallklara.
Upptakten blev svensk med den snart 90-årige värmlänningen Lars Edlunds hymn "Var hälsad Herrens moder". Den gav också tonen till det mesta av programmet som följde.
Först norske Trond Kvernos "Ave Maris Stella" som ett tecken på att ett så kyrkklassiskt tema inte ängsligt behöver rätta in sig längs standardvägen.
Huvudinslaget i konsertens första del var dock franske Francis Poulencs fyra "Vägvisare till botgörelse" från 30-talet. Framförandet imponerade.
Efter mellanakten, alltså andakten, bytte konserten ton. Och nu stegrades den mer och mer till ren lovsång.
De två finalnumren överraskade. Först engelska, helkatolske (trots sin tjänst i engelska kyrkan på 1500-talet!) William Byrds "Sing joyfully". Och allra sist den nu högst levande brazilianske tonsättaren (och beundrade körledaren) Ernani Aguiars "Salmo 150". Den leder fram till en direkt uppmaning: "Ut i världen och sjung!
Undra på att stämningen i S:t Petri vackra kyrka var skön denna dag då även våren började sjunga.