Ibland kan det vara svårt att koppla grepp på den samtida lyriken. Vad handlar dikterna om? Eller som frågan ofta formuleras: Vad betyder det? I fallet med Tobias Berggrens nya diktbok Intifada förhåller det sig inte så. På fyra sidor utvecklar poeten motivet och syftet med dikten. Berggren skriver: "Denna dikt är också och skall vara ett ställningstagande mot staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen, från åtminstone år 1948, Nakba, kallar palestinierna den." Men poesi är något annat än ett debattinlägg. Stenarna som för många kommit att bli symbolen för upproret, inte minst via tevebildernas stenkastade människor på Västbanken, återkommer genom hela dikten som en punkt av koncentrerad poesi. Ur ett uppror och ett folkrättsligt engagemang, via stenarna som ett slags epicentrum sprids ringarna vida genom tiden och rummet. I denna sfär är författaren Tobias Berggren i högsta grad närvarande. Samtal öppnas, och jag tolkar ordet "intifada" analogt med jihad. Det finns anledning att kasta sten mot dem som förkväver ens livsrum och det finns anledning att föra krig mot en yttre fiende. Men precis som den djupaste innebörden av jihad betyder att föra krig mot det orättfärdiga inom individen själv kanske också intifada är att uppfatta som ett aggressivt utfall mot vad som kan tänkas förkrympa mitt livsrum, i alla fall om man inte bor i Betlehem utan på behagligt avstånd har möjlighet att reflektera över sitt liv. Berggren låter dåtid, samtid och framtid stämma möte i några tablåer som flätas samman i monologliknande sviter. En sådan är den dramatiska seglatsen till Baltikum när dimman begränsar sikten till vad tankarna förmår tänka. Jag hinner knappast mer än tänka på Tomas Tranströmer och hans diktsamling från 1975, Östersjöar, förrän Berggren nämner diktsamlingen. Men i stället för att skapa förutsättningar för en intertext i den samtida svenska poesins ekokammare gör poeten avbön och förklarar misstaget att som recensent ondgjort sig över Tranströmers bristande politiska engagemang.
