Stel dialog men bra skådespeleri

När svensk film presenterar sin nya polishjälte Irene Huss är det Dramaten-skådisen Angela Kovács som är behållningen. Hon ger tyngd och trovärdighet till en annars stolpig kriminalfilm där förutsättningarna talar sitt tydliga språk. Att löpandeband-producera sex filmer med en inspelningstakt på ungefär 20 dagar per film får inte "Tatuerad Torso" att framstå som särskilt genomarbetad.
En stympad överkropp flyter i land vid en strand i Göteborg. Kriminalinspektör Irene Huss och hennes kollegor får en seriemördare på halsen. Mannen, som njuter av att stycka sina offer på de mest bestialiska sätt, kommer allt närmare hennes egen familj. Tillslut är hennes dotter nära att stryka med.
Och det är här det blir en konflikt i tittandet. För trots att Irene Huss råkar ut för det värsta tycks det rinna av henne som en vaxad gås. Hon har en övermänsklig förmåga att glömma och gå vidare, men utan att för den skull verka okänslig.
Till skillnad mot kollegorna i Wallander och Beck är Irene Huss och hennes arbetsgrupp lite mildare och klantigare. Huss och hennes chef har inte trassliga kärleksrelationer eller alkoholproblem. De lyssnar inte heller på klassisk musik.
Däremot är dialogerna förvånansvärt stela och många av karaktärerna sticker inte ut från schablonbilden. Tonårsdottern i familjen Huss skriker "Ni fattar ju ingenting" till sina fnissande föräldrar och springer argt från middagsbordet. Irene träffar en asiat som pysslar med bonsaiträd och tycks besitta ordinär visdom.
Filmatiseringen om Irene Huss, som baseras på Helene Turstens romaner, har inte hittat formen. Kanske blir uppföljaren en mer sammansatt historia, där Lasse Brandebys kriminalchef inte känns som en extraknäckande Kurt Olsson.