Statiskt om Mamma Mu och Kråkan

Wall-E och Mamma Mu och kråkan är båda animerade, båda riktar sig till barn. Där upphör likheterna. Mamma Mu förhåller sig till Wall-E som Georgien till Ryssland. Medan Wall-E blir kär i en Macintosh, swooshar upp till ett gigantiskt rymdskepp och räddar världen för en budget motsvarande en hel Wall Street-krasch sitter Mamma Mu och fiskar med kråkan till sången Här sitter vi och ror, i vår lilla båååt.I den bästa av världar vinner Georgien kriget. Men...Jujja och Tomas Wieslanders Mamma Mu är, handen på hjärtat, inte den bäst lämpade barnboksfiguren att filma. Hon är skön med sin mysliberala syn på livet och vänskapen, men det händer inte särskilt mycket kring Mamma Mu. Hon simmar, cyklar, målar och gungar, gör det mesta utom att utvecklas. Och film utan utveckling är statiskt. Speciellt när dialogen bara är variationer på två repliker:Mamma Mu: Vill du bli min vän, kråkan?Kråkan: Man kan inte vara vän med en ko.En är flummig och vill vara kompis, den andra håller avståndet och försöker vara seriös. De är som om Lars Ohly och Mona Sahlin bytt kön.Snett till höger om mig i salongen sitter en fyraårig kille. Eller "sitter"; han ställer sig upp, skruvar på sig, går fram och tillbaka i bänkraden, viftar med armarna... Och han försöker konstant tjata sig därifrån. "Dagis! Jag vill tillbaka till dagis! Är det slut snart? Jag vill till dagis!"Du var verkligen irriterande, putte. Men jag förstår dig faktiskt.