Staten river hemmet i det nya Kina

Staten bygger en damm, och en dag skriver någon "Ska rivas" på ditt hem, och det raseras tillsammans med hela din stad som är två tusen år gammal och har anor från Han-dynastin.
"Stilla liv" berättar om ett mastodontiskt dammbygge i Kina, om förstörda hus, miljökatastrofer och tvångsflyttade människor. Men den gör det så subtilt att den smugit sig in under radarn på den kinesiska filmcensuren - oannonserad dök den upp i fjol på Venedigs filmfestival där den vann Guldlejonet.
Och den gör det på ett långsamt och, ja, mycket stilla sätt. Två människor som båda söker någon som försvann när vattenmassorna svepte med sig deras liv. Lugna, smeksamma kamerapanoreringar över flodbåtar, dalar och ansikten.
Filmen gör inga anspråk på att förklara sina huvudpersoner eller sätta dem i något sammanhang, de bara liksom svävar fram i kamerafokus medan det nya Kina mullrar, stökar, skriker och bygger i bakgrunden. Rökande elvaåringar trängs i oset från stora grytor med tandlösa bönder och lokala hyperkapitalister som vrålar i sina mobiler och har gjort marken där de står till sitt privata börsgolv.
Och plötsligt är det som om regissören Jia Zhang-Ke tröttnar på sin trögflytande realism, och då flyger ett UFO förbi kameraögat, då lyfter en byggnad som en rymdraket och försvinner upp i den förorenade skyn.