Starkt porträtt av mannen som räddade Frankrike

Det har redan skrivits mer än 5 000 böcker om och kring den franske generalen och presidenten Charles de Gaulle, berättar Knut Ståhlberg. Så man kan fråga sig om varför den gamle journalisten har lagt ner så mycket tid och möda på att teckna ett porträtt över mannen som räddade Frankrike under andra världskriget och under krisen i Algeriet.
Svaret är nog ganska enkelt: Knut Ståhlberg, som sedan 1946 följt fransk politik på plats, hyser som så många andra en stor beundran för legenden och människan Charles de Gaulle.

de Gaulle var redan tidigt omstridd. Få var oberörda av hans utstrålning och stil. Hans vänner älskade och vördade honom. Hans fiender, och de var många under åren, hatade honom hett och innerligt. Under sin långa karriär utsattes han för ett 20-tal attentat.
I den satriska veckotidningen "Le Canard enchaîné" (Den fjättrade ankan) beskrevs han i slutet av sin karriär som en fåfäng men inte osympatisk monark bland devota undersåtar. Han har också beskrivits som en aggressiv högerman. Men den bilden stämmer nog sämre. Han var redan från början en stark motståndare till allt vad nazism och fascism heter.

Han föddes den 22 november 1890 i Lille i norra Frankrike. Släkten var gammal. Männen hade varit krigare och ämbetsmän under århundraden. de Gaulles pappa var lärare.
Charles de Gaulle bestämde sig tidigt för den militära banan. När andra världskriget bröt ut var han en pansaröverste med nya idéer. Men den de Gaulle som världen skulle lära känna föddes den 18 juni 1940 i London. Då var han, för den stora massan, en okänd officer som uppmanade miljoner fransmän att slåss:
"Hur händelserna än utvecklar sig bör Frankrike inte upphöra att göra motstånd. Det franska motståndets flamma får inte och kommer inte att slockna".

Det var upptakten till organisationen Det fria Frankrike, som skulle bli Det kämpande Frankrike. Dagen före de Gaulles tal hade marskalk Pétain deklarerat att Frankrike gett upp och begärt förhandlingar med Hitler.
de Gaulle fick slita länge och vandra en lång väg innan han åter kunde stampa den franska jorden under sina marschkängor. Han fick genomgå åtskilliga bataljer med Churchill och Roosevelt för att få Det kämpande Frankrike accepterat.

Knut Ståhlberg redogör noggrant för det politiska spelet under och efter kriget: Hur hjälten från andra världskriget 1946 försvann ut i kylan. Hur han under den långa ökenvandringen fram till 1958 arbetade med sina memoarer och levde ett enklet liv på landet till han kallades tillbaka till makten för att möta nya svårigheter: Algerkrisen, EG-striden, atombombhistorien och majrevolten 1968. När han dog två år senare hyllades han som en av de största fransmännen i historien.
Knut Ståhlberg är en flyhänt skribent. Han skriver med lätthet. Det känns inte tungt att plöja sig fram genom den drygt 550 sidor tjocka boken, tvärtom. Ståhlberg har skrivit en lysande biografi över en märklig och egensinnig man.
I historiens klara ljus vågar vi nog konstatera att de Gaulle inte bara var en stark nationalist. Han var, som Ståhlberg skriver, också en framsynt visionär. Utan honom och Winston Churchill så hade nog Europa sett annorlunda ut i dag.