Stalins vilda ungdom

Nu har den briljante brittiske historikern och författaren Simon Sebag Montefiore tecknat ett fängslande porträtt av den unge Stalin (översatt av Per Nyqvist). Han har ägnat nästan tio år av sitt liv åt att ge en så sann och rättvis bild av mannen som kallats för den "röde tsaren", som möjligt. Det är ett imponerande arbete som Montefiore låter oss ta del av. Utan Sovjetunionens sammanbrott hade det var omöjligt. Det mesta hade förblivit fördolt i dammiga arkiv. Stalin såg själv till att mindre smickrande delar av hans liv inte kom fram i ljuset. Det hade han goda skäl till. Vägen till makten och härligheten var kantad av blod. Dessutom levde han ju före 1917 underjordiskt som revolutionär. Det har naturligtvis bidragit till mytbildningen och en viss del av mörkret kring hans person.

Stalin var en hänsynslös och brutal man som lät ändamålen helga medlen. Det är nog de flesta överens om. Han och hans kamrater var beredda - och gjorde det också - att kallblodigt offra miljontals människoliv på det kommunistiska altaret. De tvekade inte för en sekund. De hade inte ens dåligt samvete. Det gjorde de för att bevisa en utopisk dröm. Det är säkert som författaren skriver, att han var övertygad av nyttan av våld. Om han inte varit skoningslös och saknat empati så hade han inte nått ända fram.

Samtidigt var han fylld av motsättningar. Han var en begåvad poet och sångare. Hans meritlista kunde fyllas med nästan lika många titlar som alla hans smeknamn. Han var korgosse, präststuderande och bankrånare, ligist, make, pappa och massmördare.
De nyöppnade arkiven i Sovjet har gett författaren möjlighet till att fördjupa sig i hans liv och gärning och göra bilden av Stalin klarare. Han har spridit ljus över sånt som man tidigare bara tisslat och tasslat om.
Vi får följa Stalins resa genom livet från barndomen i Georgien, som son till en fattig och nersupen skomakare i Gori, till makten i Kremls gyllene salar 1917. Stalins senare liv har Montefiore redan berättat om tidigare i Den röde tsaren och hans hov, som kom ut 2004.

Hans tid i prästseminariet gav honom en inte obetydlig klassisk bildning. Den lär ha påverkat honom starkt även senare i livet. Och det var under tiden bland prästerna som fick honom - en av historiens många ironier - att välja Marx före Gud. Det var under seminarieledningens hårda regemente som hans glöd för revolutionen tändes, och hans övertygelse om att vägen till salighet gick via Karl Marx.
Montefiore ger oss inte bara en fin bild av den unge Stalin utan också av den tidens Ryssland. Han berättar om att bolsjevikerna fick hjälp ifrån vad vi i dag betraktar som högst osannolikt håll. Många storkapitalister, bland andra Rothschild och Nobel, bidrog med pengar till bolsjevikernas kamp - inte av tvång - utan för att de sympatiserade med saken. Det säger väl också en del om tillståndet i tsarens Ryssland, för ingen tror väl i dag att Wallenberg eller Bonnier ska öppna plånboken för att hjälpa Lars Ohly till Rosenbad?

Stalins vilda ungdom

Han kallades bland annat för Soso, Beso och Koba. Hans smeknamn, öknamn och täcknamn var många. Hans riktiga namn var Josef Vissarionovitj Djugasjvili. Världen minns honom med fruktan som Josef Stalin. Han var en av historiens värsta slakare.