S:t Petri fylldes av fågelsång

Musikinstrument kan man ju lätt dela in i olika kategorier. Här är det fråga om två. I den ena kan du hålla andan och spela ändå. En flygel hör dit, liksom naturligtvis alla stråkinstrument. I den andra är andningen första förutsättning. Dit hör blåsinstrumenten. Panflöjten är en speciell variant. Och äldst! Ja, ett av de allra äldsta instrumenten i hela musikhistorien.
Panflöjt ska det handla om nu. På lördagskvällen var Dana Dragomir i Västervik och gav konsert i S:t Petri kyrka.

Dana Dragomir är idag inget namn som behöver presenteras ingående. Efter sin flykt på 80-talet från sitt åsiktstrånga hemland Rumänien och några år i USA kom hon till Sverige. Fastnade här (jag menar det positivt) och blev snabbt berömd efter succén med "Mio min Mio". Senast hon spelade här i Västervik var för tre år sedan.

Hela juli har hon turnerat runt i Sverige tillsammans med pianisten Patrik Svedberg och ibland Daniel Palm. Norrland och Västsverige har tagit stor plats. Men nu, lite österut, kom Västervik in som den näst sista hållplatsen, med Patrik Svedberg. Turnéns finalkonsert gick i går kväll i Glasriket.
- Det ska bli skönt, sade Dana, man är allt lite trött.

Men inte märktes något av det i S:t Petri. Hon och Patrik Svedberg har samarbetat i över ett dussin år och kan varandra. Luckor i samspelet dem emellan uppstår aldrig. Sådana skulle visserligen kunna bli ett slags kryddor i framträdandet. Men Dana och Patrik passar det inte. Det perfekta, det professionella, det harmoniska - även när det kan krylla som mest av fågelsång i Danas flöjt - är vad som gäller.

Åter till det där med andningen, detta att ha nog luft att få en panflöjts 22 bamburör att ljuda precis som man vill. Där är Dana Dragomir ett fenomen. Hennes huvudinstrument är en sopranflöjt, men när musiken kräver det byter hon till en basflöjts djupare register.
Repertoaren är minst sagt vid. Här kommer en rad exempel för att beskriva bredden:
"Skogens dans", en rumänsk folkmelodi. Den italienska hymnen "Time to say goodbye". Jan Johanssons Utanmyravisa. Lite hopkok av svensk folkton. "Nessun dorma", Pavarottikaramellen ur operan Turandot. "Hora staccato" - ett extremt ekvilibristnummer: Stefan Nilssons "Mot den nya världen" ur svenska filmen Pelle Rövaren. Ännu mer rumänsk folkton genom "Seven valleys" med Patriks flygel bytt mot dragspelskomp. En rad mindre kända men vackra Benny-melodier. Taubes "Så skimrande". Och som final den rumänska "Lärkan", späckad av sådan fågelsång att man satt där och undrade om inte kyrkans tak började snegla lite oroligt åt fönstren. Extranumret blev lite lugnare: "Send in the clowns".

Som sagt: Dana Dragomir är ett fenomen. Men utan biståndet från en lika suverän pianist skulle en så fulländad konsert inte växa fram. Vårt tack går därför lika mycket till Patrik Svedberg som Dana själv.
Konserten var inte arrangerad av kyrkan på något sätt. S:t Petri var uthyrd som konsertlokal till det bolag som ser till att även vi, långt från Sveriges egentliga musikcentrum, får uppleva sådana här glädjestunder. Pandana heter företaget, ett ganska passligt namn.