Spränger samtidsbubblan
Säg språknörd och Ola Wikander nickar. Jo, ja det stämmer väl. Medan andra rabblar personnummer för att kolla minne och förstånd böjer Wikander "mensa", det latinska ordet för bord.- Den dag jag inte kommer ihåg mensa är det något som är fel.
Uttolkare av döda språk. "Jag brukar få höra att jag hunnit med så mycket, men själv tycker jag att jag är lat. Jag bara sitter framför datorn och tycker hela tiden att jag borde arbeta mera, säger Ola Wikander."Foto: Janerik Henriksson/Scanpix
Foto:
Världen växer i bredd och djup vid insikten om hur sanskrit, hettitiska och akkadiska egentligen är världshistoriens urkunder, de mest ursprungliga källorna till hur människor levde och tänkte, vilka gudar och lagar de lydde under.
- Det är det som är min poäng, att samtiden och våra idéer bara är en liten avvikelse i det stora. Historien ändras inte bara för att vi har bestämt oss för att vara moderna.
Vi får veta saker som hur historien började där Irakkriget utspelas just nu, och, från samma område, också läsa en text av världens första namngivna författare: en kvinna, Enheduanna, som skrev på sumeriska.
- Vi lever i ett samhälle som blir mer och mer informationsintensivt, men kunskapen om historien blir knappast större hos allmänheten, möjligen hos några enskilda individer men jag är inte ens säker på det. Tvärtom blir ingroddheten bara större.
- I dag har vi givit historien på båten, bland alla våra nymodigheter. Usch nu låter jag som en traditionalist, men vi har ju drabbats av tunnelseende nästan.
Det fina och inspirerande med Ola Wikander är att han verkar gå på äkta passion, inte duktighet.
Spanska och italienska kan han inte särskilt bra. Inte heller franska, han har inte ens lust ("jag har alltid tyckt att det varit motbjudande, det låter så illa med alla de där nasala ljuden, pompöst på något vis"). Däremot jobbar han hårt på att förbättra sin fornegyptiska, och bland moderna språk har han studerat jiddisch.
- Det har en speciell smak, med hela den östeuropeiska kultur som språket bar upp. Jag är förtjust i den och till den hör språket.
Även de moderna språken för i dag en tynande tillvaro vid landets lärosäten. I den mån det längre är möjligt att läsa kurser i utdöda språk har Ola Wikander gjort det. Men oskiska, latinets avlägsna kusin, har han studerat själv.
Lite etruskiska fick studenterna sig till livs på en kurs i Lund, tack vare ett kompendium som han själv varit med och skrivit. Han är i princip född in i antiken. Båda hans föräldrar arbetar vid Antikens kultur- och samhällsliv vid Lunds universitet.
- När jag var liten drog pappa hela den latinska etymologin när jag frågade vad ett ord betydde, jag blev lite irriterad men också invand i ett sätt att tänka.
Ola Wikander började studera latin som 13-åring och gick på sina första doktorandkurser redan i nian.
Han bekänner sin kärlek till det rent estetiska, till avancerade böjningsmönster och språk som tack vare modus och prefix kan säga otroligt mycket genom bara ett ord. Hans bok är förstås också full av osannolika ord som "ntnntmnthllo" ("och vi bringar ålderdom"), ett extremt exempel på koptiskans konsonantrika konstruktioner.
Därtill förklarar han sanskrits ofattbara raffinemang och nyansrikedom.
- Sanskrit bygger på en närmast filosofisk syn på det goda i språket, hur man kan relatera vissa poetiska tekniker till vissa stämningslägen, man ser det nästan som objektiva begrepp.
Hur sofistikerad är svenskan? Var hamnar svenskan på en skala?
- I jämförelse med sanskrit långt ner. Vårt böjningsmönster är närmast utraderat. Men det är en myt att svenskan skulle vara så ordfattig. Engelskan har mycket svårare att göra sammansatta ord. Sanskrit är ju det extremaste fallet jag känner till på ordsammansättningar, men även på svenska kan man göra mycket. Ett autentiskt exempel är tvångsdocentkompetensförklaring.
Klassiska språk hotade
Vid Lunds universitet är undervisningen i de klassiska språken, latin och grekiska, hotad. Humanistiska fakulteten har ekonomiska problem på grund av färre studenter och krympande budget. I ett inlägg i Svenska Dagbladet skriver Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria, att en nedläggning av de klassiska språken vore "en olycklig symbolisk markering av att man ger upp det långa perspektivet på historien".
Så jobbar vi med nyheter