Språklig fantasi

Enkelt, starkt och fängslande berättade Kerstin Ekman om hur gråhunden lockas ur storskogen till jägarens roddbåt för att försiktigt föras till människornas boningar, i romanen Hunden. Historien kommer för mig när jag läser debutanten Kristofer Flensmarcks samling Stilla en björn.
I Flensmarcks diktsvit följs en björnunge som efter hand växer upp och skiljs från grytet och honans beskyddande ramar. De båda författarnas motiv förenar dem, miljöerna likaså. Också berättarjagens allvetande kunskaper.

Djurets av instinkter styrda kringstrykande får av fiktionen motiv och syfte. Men där Ekmans hundvalp efterhand domesticeras, och historien går att tolka som en allegori över hur illa behandlade barn kan bli värstingar, förblir björnen hos Flensmarck det vilda trogen.
i björnbädden vaknar brun björn
ungarnas ögon vänjer sig långsamt vid knastret
sömniga rundögon blinkar och yrar
ser sig förvirrat omkring
skogen är så stor och grym och grön
mamman gläntar ett storöga
obemärkt penetrerad
av världens vita ljus

Kristofer Flensmarcks debut är intressant: språkligt, ämnesmässigt och i den sällsynta blandningen av naturlyrik och psykologiserande. Gäckande, och nära nog, omärkligt, smyger sig en människas längtan efter det vilda in i björnens medvetande.
Hos Flensmarcks björn är det människan som lockas till det vilda; hos Ekman hunden som tämjs: ?& människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan&?, skriver han med den självklara rätten att känna människors drömmar.
Och i den avslutande dikten är det svårt att skilja djur från människa:
du har drömt länge
du har drömmar
du har drömt länge nu
du minns inte en dag utan dessa drömmar
du har aldrig velat vakna
du vill inte vara vaken
du vill inte vakna
du vill drömma
dessa drömmar är dina
I drömmen levs livet. Längtan efter trygghet, men mer viktigt, det farliga. Så förenas Ekman och Flensmarck även i allegorin.