Sorgligt men underhållande

Kate Atkinson skriver absurda historier om vanliga människor, skruvade men hela tiden på gränsen till trovärdiga. Även i sin tredje roman De vilseförda håller hon samma stil.
Här kretsar berättelsen kring Jackson Brodie, före detta polis, numera privatdetektiv. Han har, precis som människorna vars fall han åtar sig, förlorat familjemedlemmar hastigt och oväntat. Detta är bokens tema: sorgen efter en anhörig som bokstavligt talat ryckts bort.

Det är pappan vars dotter blev mördad på jobbet en sommardag 1994, de båda kvinnorna vars fyraåriga lillasyster försvann spårlöst en annan sommardag 1970, kvinnan vars systerdotter försvunnit ut i periferin på 80-talet. Och så Jackson själv, vars storasyster blev mördad 1971 och vars storebror sedan ändade sitt liv av sorg och skuld.
Jackson anlitas för att ta reda på vem som mördade dottern 1994 och vem som förde bort den lilla fyraåriga flickan för 34 år sedan och var det försvunna barnet, numera en vuxen kvinna, kan befinna sig. Givetvis löser han alla gåtor och allt knyts ihop på slutet.
Hela historien utspelar sig i universitetsstaden Cambridge som utgör en viktig bakgrund.

Trots den myckna sorgen är detta verkligen en rolig, till och med underhållande, läsning. Vansinnet och kärleken är två samverkande och motverkande krafter som ger berättelsen glöd och liv. Författarens förmåga att se in i människohjärtats många djup höjer den över mängden.
Framför allt är det humor, många gånger svart humor, som driver berättelsen framåt och som ibland spelar oss spratt. Kate Atkinson leker med läsaren, men belönar också.
Språkligt är det en lisa att läsa detta, i skicklig översättning av Lena Torndahl.