Förra måndagen (28 oktober) skrev Anders Jacobsson en överblickande artikel här i VT om vad som skulle hända i Ukna kyrka i söndags, på ”Alla själars dag”: ett stort uppförande av Wolfgang Amadeus Mozarts berömda, ja älskade Requiem. Har du kvar tidningen så läs igen – och begrunda!
Där berättar även mässans dirigent, Aron Nilsson, att Lofta kyrka hade kunnat vara det normala valet. Den kyrkan har ju en akustik som gör att Camerata Nordica gärna drar dit för sina inspelningar. Nu gick valet till Ukna kyrka, långt in i skogarna. Men fullsatt blev det. Och ljudskönheten var det verkligen inga fel på.
”Mäktig känsla” var Anders rubrik. Och då hade han ändå inte varit med om uppförandet. Men så sant det blev.
Detta enorma musikverk som tar en timme att genomföra är det allra sista som Mozart arbetade med i sitt liv. Sjuk och utmattad var han, inte minst ekonomiskt. Så han tog på sig uppdraget att komponera ett Requiem, en Minnesmässa. Men i mödan steg känslan mer och mer att det var sin egen dödsmässa han slet fram.
Ja, fram hann han inte innan döden själv grep honom. Att världens musikälskare ändå i över 200 år fått uppleva detta Requiem hör ihop med att flera av Mozarts professionella vänner slutförde arbetet: nödvändiga bearbetningar, koll av de gamla katolska texterna, mest böner.
Birger Marmvik (känd hos oss från många uppträdanden) satt vid orgeln. En orkester med stråkspelare från Camerata Nordica i centrum, kompletterade med nio blåsare samt en pukslagare räckte alldeles rätt till. Kören, med 40-talet röster var en mix av Norra Tjust Pastoratskör och Gamleby Vokalensemble. Välljudande rätt igenom.
I mig, som satt där, fascinerad av denna vidunderliga Sorgemässa, steg även glädjekänslan när jag såg hur sångarnas ögon riktigt lyste.
Detta med skön röstklang fick vi mer av. I flera kapitel av den stora mässan tar solo- och kvartettröster tonerna. Stockholmarna Christer Hellström, tenor, och Olov Högbom, bas känner Tjustbygden sedan åtskilliga framträdanden. Alten Marie Widerström och sopranen Marie Dimpker sjöng både grant och sammansvetsat med de andra två.
Alla behärskade sina uppgifter. Marie Dimpkers solsopran glänste extra. Men där smög sig också in ett stänk av kommande saknad. Vi fick veta att hennes deltagande var ett slags final. Inom kort lämnar hon vårt lokala musikliv och drar ett stycke norrut.
Hur blev nu denna levande, förnämliga sorgekonsert möjlig? Ja, utan en helproffsig, drivkraftig ledare hade det inte gått. Namnet är Aron Nilsson. Nu nämner jag inte slitandet med repetitioner för att nå kravet på samstämmighet och koncentration som möjliggjort denna konsert. Utan den kunskap, den styrka, det temperament som Aron har och kan dela med sig av hade Ukna-kvällen varit omöjlig.
Nu blev den en konstupplevelse som lever vidare i oss. Länge, länge!