Sopransång och sopransax

När jag vandrade från centrum upp till Sankta Gertruds kyrka på torsdagskvällen verkade det som om alla, hela stan, var på väg till Slottsholmen och Visfestivalen. Men så var det inte. Även kyrkan fylldes av sång- och musiklystna.
Två hemvändare, lika varmt välkomna varje sommar, skulle bjuda på "Musik i sommarkväll", det här årets andra omgång. De två var sopranen Marie Fagerberg Zembachs och saxofonisten Carl-Henrik Fernandi. Församlingens organist, Bo Ingelberg skulle hjälpa till vid orgeln och pianot.
Och det blev en liten högtidsstund, med musik ända från barocken till våra dagar. Både opera- och folkton rymdes i programmet.
Marie bor annars i Göteborg med operan där som arbetsplats. Carl- Henriks liv är mer rörligt efter våren då det var dags för hans diplomkonsert som saxofonsolist i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna bakom sig. Efter en sådan Stockholmsdebut öppnar sig många dörrar.
Marie Fagerberg Zembachs inledde med en sopranaria ur Haydns oratorium Skapelsen och fortsatte direkt med ett par religiösa sånger av Anton Dvorak. Detta år surrar det mer av Dvorak i etern än vanligt, det är precis hundra år sedan han dog och därmed laddat för jubileum.
Maries sångval, "Herren är min herde" och "Gud en ny sång till din ära", gjorde att vi fick höra två sidor av Dvorak, den första stelt allvarlig, den andra nästan uppsluppen i sin fromhet.
Marie Fagerberg Zembachs står verkligen inte stilla i sin sångkonst.
Den senaste säsongens framgångar som solist på Göteborgsoperan stimulerar naturligtvis till utveckling.
Carl-Henrik Fernandi öppnade italienskt enligt programbladet, men riktigt sant var det inte. B (Benedetto) Marcello angavs som tonsättare, men det var faktiskt hans bror Alessandro som skrev den konsert för oboe och cembalo som nu Carl-Henrik framförde på sopransax med Bo Ingelberg vid pianot. Men detta är inte heller hela sanningen. Johann Sebastian Bach gillade Marcello-konserten (de två var praktiskt taget jämnåriga, både i födelse och död) och gjorde en egen bearbetning. Och Bach-procenten var hög     och elegant     i den här versionen, det vågar jag påstå.
Naturligtvis ville Marie Fagerberg Zembachs sjunga lite opera också. Hennes huvudnummer då blev en av operavärldens käraste slagdängor, "O mio babbino caro", ett fåfängt försök att beveka sin far som Lauretta ger sig på i Puccinis opera "Gianno Schicchi". Arian kräver en verkligt hög, flödig sopran och Marie svarar helt upp mot de kraven.
Finalnumret vill jag också nämna, "Ave Maria" i Bach-Gounods version, här med sopran, både i sång och saxofon och med pianot som ledsagare. Carl-Henrik Fernandis storslagna ton på altsax har vi upplevt flera gånger här hemma i Västervik. Att han når samma nerv på sopransax blev en extra upplevelse.
Vad som bjöds låg hela tiden inom den repertoar som är de båda solisternas. Så är det knappast för Bo Ingelberg. Att han då, med tämligen kort repetitionstid bakom sig, går in och ackompanjerar så briljant, det är en konstnärlig prestation.